Receptionisten har ingen aning om vad för konferens Mats Taaveniku pratar om, så vi går till kursgården och ser efter.
Löprundan runt ett soligt Luossavaara är avslutad och det snart 65-årige Mats Taaveniku rullar ljudlöst in med en mörkblå Tesla. Enligt egen utsago har han sprungit halvmaran på drygt en timme och en kvart, men nu är det ett tag sedan.
Det är den 30 augusti och vi är på gamla folkhögskolan, mitt i lunchrusningen. En nordnorsk journalist har bjudit in Mats Taaveniku för att prata om klimatet inför en grupp studenter, men tjejen i receptionen har ingen aning om vad han pratar om.
Vi går till ABF:s kursgård men där är det låst och släckt. En städare rör sig mellan vandrarhemmets rum för att bädda sängar och göra i ordning för nästa gäster.
Ett sms kommer från norrmannen.
– De ska visst vara på Scandic, säger Taaveniku och kutar till parkeringen.
Teslan drar iväg, liksom intervjutiden. Om ett par timmar ska han plocka upp förre försvarsministern Peter Hultqvist från flyget.
När jag stegar in i lobbyn är Taaveniku redan där – men ännu mer förvirrad.
– Konferensrummet är tomt.
I hotellrestaurangen hugger en Kirunabo tag i kommunalrådet för att få prata om något han undrat över.
Mats Taaveniku ringer upp norrmannen. Men de ska inte vara där förrän imorgon.
– Gud vad skönt, säger han och konstaterar att det här inte var ett "jätteexempel på struktur".
Struktur är något han gillar, och att passa tider.
Det är hektiska dagar för Kirunas ganska färska kommunalråd Mats Taaveniku. Det blir många möten med människor i stans nya centrum och lika många frågor om hur det går för kommunen.
Kommunalrådet tar lunch i nya kulturhuset Aurora där det serveras kycklingschnitzel. Han småpratar med kvinnan i kassan och sedan kommer gruvbolaget Copperstones vd, finansmannen Jörgen Olsson, förbi och sticker in några ord om en visning.
Jag frågar Mats Taaveniku om tre saker som Socialdemokraterna i Kiruna lovade att satsa på inför valet – bostadsbyggandet, skolan och omsorgen. De har målet att bli 2 500 fler invånare om sju år men för det krävs bostäder.
Han berättar att LKAB ska ha nära 550 inflyttningsklara bostäder under året och att kommunen tagit över ett entreprenörsboende efter bygget av nya gymnasieskolan, 196 moduler som kan hyras ut som tillfälliga boenden. Nyligen togs drygt 50 lägenheter på Föreningsgatan i gamla centrum över från gruvbolaget.
– De får vi hyra till 2030. Det är en liten sten som föll från mitt hjärta för nu kan vi erbjuda gymnasieelever, lärare och kanske undersköterskor och sjuksköterskor att bo där. Men skolan är prioriterad, säger Taaveniku.
I Vittangi är en plan att slå ihop två äldreboenden till ett, då det finns både tomma platser och är personalbrist.
– Det kommer bli lokaler lediga på Blomstergården och de vill vi hyra ut för de har ju bostadsbrist även i Vittangi. Sedan finns sex tomter som varit färdigställda länge, men ingen har byggt för att det är svårt att få lån, säger Taaveniku.
I Karesuando har gamla tullhuset, det så kallade Eurosuando-huset, köpts upp från Statens fastighetsverk för 1,3 miljoner kronor, för att kommunanställda ska kunna jobba på distans och företag kunna hyra in sig.
Fallhöjden för nya kommunstyret är hög, för de har satt målet att Kiruna ska ha Sveriges bästa skola och omsorg innan 2027.
– Det kommer att ta tid, men vi har påbörjat resan dit, säger han.
Efter det stora gruvskalvet för tre år sedan har sjukhuset spruckit snabbare än väntat. Än finns inget svar om var det nya ska byggas eller vad det ska rymma för vård. Kommunen har undersökt markförhållandena i området "2b" vid Nikkaluoktavägen, men regionen ser helst en annan placering och kommunen ska titta på tre områden till: Varggropen norr om Jägarområdet, södra Lombolo och TGA-området vid Tuolluvaara.
– Vi skiter i var det placeras bara vi får rätt funktioner och blir ett bra sjukhus. Men det måste gå fort, vi har tappat fyra år och har inte tid att vänta mer, säger Taaveniku.
Nyligen besökte partikollegerna i regionledningen, Camilla Friberg och Anders Öberg, Kiruna. Men det mötet handlade enligt Taaveniku om att göra ett gemensamt utspel efter att LKAB sagt att persontrafiken på Malmbanan kan behöva pausas.
– Skulle det bli så som LKAB befarar så måste fler ta bilen efter E10 och vintertid är ju inte det någon höjdare. Men det som gör mig så otroligt besviken är att man i 20 års tid krävt dubbelspår på Malmbanan – och vi är fortfarande inte där.
Dubbelspåret skulle öka kapaciteten på malmtransporterna och ge både säkrare och snabbare arbetspendling Gällivare-Kiruna. Turismen skulle också gynnas eftersom många vill resa fossilfritt idag.
– Jag tycker att det är fruktansvärt hur man behandlar vår del av Sverige, vi tycker ju att det känns som att vi är en koloni. Malmen och råvarorna ska fram.
Kiruna är tvåa i landet efter Solna när det gäller produktion per capita men kommunen kämpar ekonomiskt. Taaveniku är besviken över att inte mer pengar stannar här. Han har krävt statligt stöd för att klara kommunens kompetensförsörjning.
– Vi har närmare tusen lediga jobb redan idag. Vi har brist på kockar, servitörer, tandläkare och inte minst lärare. Så någon gång måste staten börja leverera tillbaka lite av de värden vi skapat under väldigt lång tid.
Han har föreslagit regeringen att införa en utvinningsskatt där kommunen får en viss procent av vinsterna företagen gör på naturtillgångarna.
– Hade Kiruna kommun haft en halv procent av LKAB:s vinster, som varit 120 miljarder på tolv år, hade vi haft åtminstone 650 miljoner mer. Det hade bidragit till att vår ekonomi inte behövt vara så ansträngd.
Kiruna kommun har landets näst största produktion, men kommunen sliter ekonomiskt, har bostadsbrist och svårt att hitta personal. Mats Taaveniku efterlyser statligt stöd så att gruvstaden ska kunna växa.
Klockan är 13.01 och vi hinner titta in på kontoret en trappa upp i stadshuset. Ett litet rum, men med en stor tv-skärm. Runt bordet ryms de tre kommunalråden och de brukar ses klockan tio på onsdagar för att stämma av läget.
Nu har åtta månader gått sedan de tog över styret.
– Har man en avvikande mening inför fullmäktige ska man anmäla det i tid så att vi kan prata om hur man hanterar det. Hittills har vi inte behövt det, men det kommer nog komma frågor där vi inte är helt eniga och då får vi ta det. Det är fyra partier som ska komma ihop och jag känner mig nöjd hittills.
Föregångaren Gunnar Selberg (C) var väldigt synlig både i media och på sociala medier. Mats Taaveniku framstår inte som den som utdelar svingar på Facebook och även för en del Kirunabor vi talat med framstår han lite som en doldis.
– Ibland är det en hårfin skillnad mellan att uppfattas som populist eller seriös och jag vill ju gärna uppfattas som seriös, eller åtminstone påläst, innan jag uttalar mig.
Han berättar hur det gick till när han 1985 gick från att vara verkstadsarbetare till tjänsteman på Kiruna truck, där han började skriva instruktionsböcker, hantera reservdelskataloger och implementera det första publishing-systemet som hette Ventura Publisher.
Han hade fått tag i en tidning, möjligtvis Macworld, med en artikel om att trycksaker kan produceras mycket snabbare på datorn.
– Jag berättade det för ledningsgruppen på Kiruna truck och då säger dåvarande vd Jiirgen Weigle "det är bra Taaveniku, då blir du projektledare över det". Men jag hade inte en susning och hade inte ens hållit i en dator.
Han fick helt enkelt köpa en.
– Så startade it-resan. Jag fick slita som en hund, men fick igång systemet.
Han hade en enskild firma och fick lov att göra trycksaker till andra företag på kvällarna. 1988 ringde en man från ett företag som hette Catos och skulle etableras i Kiruna.
– Han inledde med "hej, jag har hört att du är dataexpert. Vill du börja hos oss?". Jag var nog så långt från det man kan komma, självlärd, men han tyckte att jag skulle skicka in en ansökan. Så lämnade jag verkstadsbranschen.
Han blev en it-pionjär i Kiruna, men hemma i Jukkasjärvi ställde sig somliga frågande till vad han egentligen gjorde om dagarna.
– När min farmor hörde att jag hade börjat i it-branschen försökte jag pedagogiskt förklara vad det betydde att spara filer i mappar. Då frågade hon "men, har du inget riktigt jobb?"
2001 började han jobba med verksamhets- och ledarutveckling i eget företag. Det varade i drygt 15 år.
– Jag har väl coachat närmare tusen ledare under årens lopp.
På Kirunagalan i januari 2015 tog Taaveniku och kompanjonen Cecilia Pettersson (numera Lauri) emot Icehotel-grundaren Yngve Bergqvists entreprenörspris. Det blev början till slutet på hans företagsresa.
– Det tycker jag är det finaste priset man kan få. Men då var vi 17 anställda och jag kände att jag kommit in i en roll där jag var mer vd än ute hos kunder. Jag ville göra något annat och ta det lite lugnare – så vi sålde.
Kring årsskiftet 2017-2018 fick han frågan om att kliva in i politiken.
– Jag tog upp det hemma och min fru fick som vanligt rätt. Hon trodde inte dugg på att jag skulle ta det lugnare. Jag tackade så småningom ja, jag har ju alltid varit socialdemokrat men då blev jag medlem efter ett uppehåll på 35 år.
Vad är det viktigaste du tagit med dig in i ditt nya jobb?
– Det är väl att förändringar inte är något att vara rädd för. Att prova nytt och vara nyfiken.
Nej, att gå från eget företag till kommunen är inte helt enkelt. Mats Taaveniku medger att det är en läroprocess, att det blir fel ibland och att kommunalt arbete inte är en one-man-show.
– Jag kan ibland känna mig irriterad över att saker går för sakta eller att man inte får underlag i tid så att man kan planera i tid. Jag gillar struktur, ordning och reda, det har alltid fört mig framåt som företagare, och det är superviktigt att hålla tider, men nu är det inte alltid det går. Det händer saker i kommunen som gör att man inte hinner till nästa möte.
Kommunens sätt att "jobba i stuprör" med skola, socialtjänst och miljö/bygg tycker han är omodernt. Han tror att de kan bli bättre på att dela lokaler och människor mellan förvaltningar, jobba "smartare" för snabba beslut men främst för att vara rädd om pengarna.
Bakom föräldrahemmet i Jukkasjärvi står ett lass med björk som Mats Taaveniku hämtade hem från skogen under helgen.
Klockan har nu blivit 13.31 och den tidigare försvarsministern befinner sig i luften. Men vi hinner med ett kort besök i Mats Taavenikus föräldrahem i Jukkasjärvi. Bakom den mörkröda tegelvillan står ett färskt lass björk.
– Man kan kalla det mitt stora intresse att göra ved.
Han visar ett vitt hus där hans "momma" och "fari" bodde, hans farmors föräldrar.
– De hade 14 barn i det där lilla huset. De blev kompisar med samerna som kom från fjällen ner till skogslandet under vintern, de upprättade sovplatser och bytte potatis mot kött. "Momma" var en otroligt social person som såg alla människors lika värde, alla hade plats hos henne.
Farmors far blev 97 år. Han kom från Finland och mellanlandade i Juoksengi innan han fick anställning på LKAB och träffade "momma" i Jukkasjärvi. De gifte sig, byggde hus och fick sin stora familj.
– "Momma" var en riktig krutgumma. Förut fanns någonting vi kallar för savikuoppa där man gjorde tegel första gången man byggde Kiruna stad. Hon och hennes döttrar extraknäckte där och på veckorna när "fari" jobbade i gruvan tog hon hand om barnen och korna och rensade fisk. Jag frågade min far "gick de inte in i väggen på den tiden?" Nej, sa farsan. "De hade inte tid att gå in i väggen".
I det vita huset bodde "momma" och "fari" som var föräldrarna till Mats Taavenikus farmor.
I Jukkasjärvi ställs motsättningarna om rätten till jakt och fiske på sin spets. Här har många nyttjat naturens resurser genom historien, men när renmarksutredningen ska svara på om svenska staten eller samebyarna har mest rätt har kilar slagits in mellan människor som vuxit upp som grannar.
Den unge Mats Taaveniku hade inget ord för att beskriva sin identitet, men nu kallar han sig en "genuin lantalainen".
– Vi gick i samma skola oavsett om man var lantalaiset eller samer. Vi respekterade varandras kulturer och det jag bär med mig nu och mår så dåligt över är att det blivit så polariserat. Även då förvaltade staten alla marker och tycka vad man vill om det, men jag tycker att staten skött det relativt bra fastän alla inte är helt nöjda.
Vad betyder det att vara en lantalainen?
– Det betyder mycket för mig. Men vi betraktade oss inte som det utan var bybor oavsett om man var lantalainen eller same. På den tiden fanns inte begreppet kvän heller utan det har vuxit fram genom historisk forskning på senare tid. Vi var ett kompisgäng som spelade hockey och lekte tillsammans. Ibland slogs vi tillsammans. Men vi hade ingen kategori på varandra, vi var stolta Jukkasjärvibor.
Numera bor han i Kiruna i huset han köpte tillsammans med sin fru Lena. Hon är egentligen pensionär men vikarierar som förskollärare. Sonen Johan är utbildad bergsingenjör och dottern Sara civilekonom. Deras tredje barn, Petter, dog 24 år gammal. Det har nu gått elva år men Mats Taaveniku känner att det är svårt att prata om utan att tårarna kommer.
– Det är den största sorgen man kan känna. Den är obeskrivlig och så otroligt djup, en kombination av enorm saknad och kärlek. Det är det som sorgen är.
Hans syn på samhället och sjukvården har påverkats av det som hände och nu vet han hur det känns för andra föräldrar som förlorar sina barn, något som just nu sker nästan dagligen i skjutningar i södra Sverige.
– Sedan stärker det en på ett sätt. Har man varit med om det värsta som kan hända så minskar rädslan, man är i princip inte rädd för någonting för man har redan varit med om det värsta som kan hända.
Han samtalar med Petter nästan varje dag.
– Jag tror på något sätt att medvetande är energi och att det inte kan försvinna, utan bara intar en annan form. Hur den formen är har jag svårt att förklara men jag känner att jag har kontakt med Petter på olika sätt.
Är du religiös?
– Ofta förknippas religion med att man tror på gud. Det finns säkert där i bakgrunden och jag kan inte sätta fingret på vad det är, men jag tror att det finns en högre syfte med det vi är.
Han är intresserad av buddhismens filosofi och beskriver fiske efter harr och öring som en slags meditation.
– Jag känner att naturen påverkar mig på ett otroligt positivt sätt. Man är ensam, gör upp eld och fiskar lite innan man sätter sig vid elden och kokar kaffe. Du är aldrig så harmonisk som då, så visst finns det delar av troende hos mig, definitivt. En mörk höstkväll kan man sitta och stirra in i elden hur länge som helst.
Mats Taaveniku hann i tid för att hämta upp Peter Hultqvist på flyget.
Flyget är försenat till 13.49 så Hultqvist slipper vänta. Han kommer ut med sin väska och hajar till när han hör att NSD är med.
– Där har jag också jobbat en gång i tiden – i Luleå, säger han på sitt breda dalmål.
Några kvinnor som just landat känner igen ex-ministern och undrar vad som händer. Sedan ber de om tips inför sin vandring upp på Kebnekaise.
När jag vänder mig om är Taaveniku borta.
På väg till parkeringen ser jag en mörkblå Tesla försvinna – i riktning mot ett Kiruna vars siluett förändras just i detta nu. Nästa stopp för Mats Taaveniku är ett möte med socialdemokraternas försvarsutskott, men här sätter vi punkt.