Kuriren har fått äran att följa med familjen Gidlund ut på ripjakt med stående fågelhundar någon dag efter småviltjaktpremiären. Pappa Anders, mamma Kicki och dottern Sofie har redan varit ute och jagat några dagar - med kanonresultat.
Dagen börjar med att vi beger oss mot fjällen nordväst om Kiruna. Förhoppningarna är stora, vi har fått höra av en annan jägare att det ska finnas gott om fågel i en dalgång. Hundarna gnäller av iver och många höjdmeter avverkas under promenaden upp till kalfjället och de typiska videsnåren där riporna brukar trivas.
Dimma och regn
Ju högre upp vi kommer, desto tätare blir dimman. Förhållandena är långt ifrån perfekta när Sofie Gidlund släpper den treåriga tiken Mahjorts Spraka på sök. Både Spraka och den andra settern, Giddes Kalla, är välmeriterade och söker av fjället enligt konstens alla regler. Då och då stelnar de till, riporna har varit i närheten och hundarna känner vittringen som sitter kvar.
Den täta dimman gör det svårt att läsa av fjällterrängen, både för hund och hundförare.
"Vill jaga hela tiden"
Familjen är ute och jagar nästan varje helg och Sofie som tog jägarexamen i fjol är heltaggad.
– I år har jag hunnit skjuta fyra ripor och det är i år det har lossnat, nu när man har en egen bössa. Nu vill jag ut och jaga hela tiden, säger Sofie och fortsätter:
– Det hade varit kul om fler tjejer i min ålder jagade. Nu är det nästan ingen av mina kompisar som har det intresset.
Efter att ha slängt i oss en bit mat och avnjutit lite kokkaffe fortsätter jakten. Videsnåren blir allt tätare och hundarna jobbar febrilt för att hitta fågel. Plötsligt piper det till i Anders GPS.
Stånd på ripa
Det är Kalla som står. Spänningen stiger och efter någon minut hittar vi henne inne i ett riktigt tätt videsnår.
– Se, där står hon, säger Anders och försöker placera ut Kicki och Sofie på bra skottplatser samtidigt som vi smyger allt närmare.
Upp flyger en ripa, sannolikt skrämd av att vi försöker ta oss igenom snåren. Varken Kicki eller Sofie har en chans att skjuta och Anders får syn på ripan först när den hunnit flyga lite för långt.
Ingen fågel idag
Det var den enda ripan den dagen, men så kan jakten vara ibland. Vi fick i alla fall njuta av vidderna, även om en blåhimmel och sol hade satt mer färg på de redan gulfärgade fjällsidorna.
– Det är det här som är tjusningen med jakten. Vissa gånger är det relativt enkelt, andra dagar kan det vara dåliga förhållanden. Man är inte ute efter att skjuta en massa fågel utan man får motion, naturupplevelser och framförallt beundrar man hundarnas jobb, säger Anders som har jagat ripa i över 35 år.
– Men det är klart att det är kul om man får med sig så man får laga en ripmiddag någon gång ibland, säger Anders och skrattar.