Renkalven Unni föddes den 21 maj i byn Viikusjärvi, som ligger runt två timmar från Kiruna. Renägarna upptäckte efter två dagar att vajan inte accepterade kalven.
– Oftast sker det när det varit en tuff vinter. Det var en sådan ung mamma, en förstagångsmamma, och då räddar de sig själva, säger Helen Svonni.
Efter det har Unni fått flytta in hos familjen Svonni – och där ska han bo tills han är stark nog att klara sig på egen hand.
– Han vingla och kunde inte stå på benen. Han hade ingen energi och jag fick sondmata han i början. Jag trodde aldrig att han skulle klara sig – otroligt att jag fick han att piggna till.
Helen Svonni har sedan familjen tog in Unni bevakat honom dygnet runt. Hon jobbar vanligtvis hemifrån – men även jobbet har hamnat lite på paus.
– Jag blir vajan. Kliver jag upp kliver han upp, går jag så går han. Men samtidigt är det värt det, alla vakna timmar. Man ser att han kommer få ett liv.
Och snart efter en månad har Unni blivit starkare – och framtiden ser ljusare ut. Unni, som betyder liten på nordsamiska, har blivit en del av familjen.
Bland annat har det blivit sovstunder med Helen Svonni och fotbollsspelande med hunden Silbá.
– Har tre hundar som är gudomliga. De tvättar, sover, springer och leker med han.
Och ibland försöker även kaninen vara med på ett hörn.
– Alla djuren tillhör som samma flock. Hundarna, kalven, kaninen och vi människor. Det är häftigt att se, säger Helen Svonni.
Varje dag får Unni hälsa på tamhärkar på gården i Viikusjärvi som förhoppningsvis ska bli hans framtida kompanjoner.
– Han kommer antagligen börja följa tamhärkarna, men han är lite skrajsen fortfarande eftersom de är väldigt stora, säger Helen Svonni och fortsätter:
– De kommer fram till folk och luktar. Men de blir ändå en ren när de är tillsammans, de hittar tillbaka till renbeteendet. De går på gården, går in i skogen och äter. Ut på myren och sedan tillbaka igen. De syns varje dag.
Till hösten hoppas familjen att Unni är redo att röra sig fritt utan att följa efter Helen Svonni hela tiden.
– Det kommer bli tufft, man blir fäst. Men när jag ska lämna han får jag tänka att det är ett vilt djur och att det är för hans egna bästa. Det blir spännande. Men när det blir hjortrontid kanske han får gå med mig i skogen och plocka hjortron, säger Helen Svonni.