Ofta är det när familjen sitter mitt i morgonkaffet som Knut dyker upp. Han hittar alltid rätt hus och står på sitt vanliga ställe där rengärdet brukar vara. Inte varje år, bara när det är dåligt om mat.
– Jag har tänkt flera gånger att han kommer inte tillbaka. Men sen står han där. Det är kul. Han har blivit en del av familjen, säger Elin Marakatt.
De senaste vintrarna har Knut kommit tidigare och tidigare. Förut kunde han dyka upp på vårkanten men nu kom han den 27 december.
Ifjol slogs det snörekord på flera platser i landet och i år har det kommit mycket snö väldigt tidigt på vintern. För samebyarna innebär det här krisläge, hittills har 23 sökt katastrofskadeskydd (Jämför med 18 förra året och 27 året innan det) och många renskötare tvingas utfodra sina renar i rengärde med pellets från Finland. Där står renarna och mumsar.
– Det är många som utfodrar nu i samebyn Lainiovuoma och även i Saarivuoma. Här finns det de som utfodrar alla renar. De står i rengärdet och äter pellets, säger Elin Marakatt.
Det är ett måste för renskötarna, annars svälter renarna ihjäl.
– Speciellt är det kalvarna som svälter ihjäl när de inte orkar leta mat. De blir bara magrare och magrare, sen dör de i skogen.
Men att utfodra renar på det här sättet har sina konsekvenser. Renen Knut har hittat tillbaka varje år för att renar minns var de fått mat.
– Knut är som en tamren, på vintern i alla fall. På sommaren då är han vild, då känner han inte igen oss utan är tillsammans med de andra renarna. (skratt)
– Men på vintern kommer han tillbaka igen, säger Elin Marakatt.
Knut är en ensam ren, som lärt sig var maten finns, men eftersom allt fler tvingas till stödutfodring kan det här bli verkligheten för renskötarna. Elin Marakatt berättar att vintrarna inte sett ut så här förut.
– De säger att det är klimatförändringar. Min pappa som är 70 år har jobbat med renskötsel i hela sitt liv och han säger att det inte varit så här mycket snö så här tidigt på vintern förut. När det blir så här med stödutfodring blir det en helt annan renskötsel. Det blir som boskap.
En vinter med bra bete, då är det nästan tomt i rengärdena. I år är det nästan fullt, berättar Elin Marakatt.
– Då är det fritt bete, en del är i skogslandet, andra uppe på fjället. När det är ett bra år kan renarna stanna i ett och samma område länge.
När jag pratar med Elin har hon precis varit ute med bil och letat efter Knut, hon är orolig när han är på vägen och har satt upp snitslar för att varna.
– Klart man oroar sig att han ska bli överkörd. Han hittade en kompis igår och nu är de ute på äventyr. Han kommer väl tillbaka när han blir hungrig.
– Men han har ätit mycket de senaste dagarna, haha.
Knut har blivit en lokalkändis genom åren.
– Folk frågar om Knut, det händer att de ringer på våren och säger "kom och hämta Knut". Vi har hämtat honom från Soppero bland annat.
Elin berättar att de hittade honom i rengärdet när han var kalv, för ungefär tolv år sedan.
– Då var han ju jätteliten och han hade mist sin mamma och hade vi inte gett honom mat då hade han inte klarat sig.
Då fick han åka bil från rengärdet. Sedan dess har Knut hittat till huset i Idivuoma. Att Knut är viktig för Elin märks.
– Han är en familjemedlem. Han är speciell det är han. han står på gården och tittar på oss helt obrydd när vi kör och backar med bilen.
– Jag har faktiskt skrivit ett manus, en bok om renen Knut som mist sin mamma.
För den som undrar om Knuts ålder, så kan renar leva till de är över tjugo år gamla.