Raubtier. Älska dem eller hata dem (men var för guds skull tyst om du är av den senare övertygelsen, annars kan inte jag ta ansvar för konsekvenserna) – men de är i alla fall tunga. Så sjukt jävla tunga. Så in i helvetes sjukt jävla tunga. Och det är ju bra.
Tyvärr hade det kunnat vara ännu tyngre. Inte Raubtier, alltså, det hade nog varit fysiskt omöjligt, men själva konserten. Om bara inte svenska decibellagar hade varit så restriktiva. För, visst, volymen är alldeles för hög för vanliga människors öron – men Raubtier-fans är inte vanliga människor. De vill, precis som jag, ha befängt öronbedövande nivåer, sådär så att hörselskador är näst intill oundvikliga. Och Raubtier är verkligen ett sådant band som inte kan spelas för högt.
Medryckande nummer som Achtung panzer tar i början av spelningen, tag i en publik som väntat länge i kylan. Hulkoff grymtar på sitt karaktäristiska sätt emellanåt, och innan Sveriges elit – en låt som absolut inte har nationalistiska undertoner – nämner han något hatfullt om ”popskribenter som gör allt för att kritisera dem” (snälla, döda mig inte). Han hinner också med att håna ”popbandet innan” (The Pusher, som jag tror gärna hellre placerar sig själva i rockfacket) och att dra igång en skrämmande call-and-response (Achtung! Panzer!) med sina hängivna anhängare. Och trots kylan fortsätter de länge, länge.
Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Raubtier. Jag ogillar dem absolut inte – de är fantastiskt bra på att göra sin grej – men samtidigt tilltalar den mig inte. Egentligen vill jag väl bara upprepa: snälla, döda mig inte. För Raubtier gör mig livrädd. Och jag tror att det är exakt ett sådant band de vill vara – ett sådant som skrämmer små indiepojkar. Så mission accomplished, antar jag.