Fast nä, egentligen är det orättvist att jämföra de två banden. Satan takes a holiday förtjänar snarare att liknas vid knivskarp, klassisk, amerikansk punkrock som Iggy and the Stooges, Richard Hell and the Voidoids eller MC5. Allt de gör är bara så garagerått, men ändå så genomtänkt, på ett sätt som jag inte ens trodde folk gjorde längre.
Synd, dock, att publiken sviker. Utöver ett fåtal dansande människor (jag är inte en av dem, inbillar mig att jag som recensent inte behöver bidra till stämningen) som fattat vad det handlar om, håller sig nämligen festivalbesökarna annanstädes, till fördel för inramande (och betydlig mindre värdiga) akter som Magnus Uggla och Hoffmaestro.
Och det är verkligen en skam, för jag vet mycket väl att folk gillar grejer som White Stripes, Danko Jones och ovan nämnda Hives – och Satan takes a holiday gör verkligen samma sak som alla de gör, fast så mycket bättre.
Ännu en positiv egenskap hos Stockholmstrion, utöver den outtömliga utstrålningen och ständiga finessen, är deras beundransvärda hängivenhet. Och det är den som nästan knuffar upp dem till ett ännu högre betyg. De bara fortsätter, trots Kirunas brist på entusiasm, och trumslagare Svante Nordström kommer till och med fram till scenkanten för att försöka engagera drönarna i öltältet intill. Beundransvärt.
Men fortfarande klandrar de inte oss. ”Vad tappra ni är”, säger frontmannen Fred Burman kring midnatt, förmodligen syftandes på den kyla som för dem måste vara totalt outhärdlig. Men för oss är det egentligen inte en legitim ursäkt. För om det är någonting i helgen som är värt att stå ut med kylan för, då är det det här.