Uppskattningsvis är det en lika stor skara människor som samlats för att se dessa hårt rockande Göteborgare, som det var några timmar tidigare på melodifestivalfavoriten Saade. Reaktionen från publiken, när dom äntrar scenen, är också identiska från tidigare nämnda konsert. Enda skillnaden är att den här gången består inte skriken av ljusa barnröster, utan vilda vuxenvrål, som hämtade från valfri hockeyläktare.
Hängivenhet med stort H. Högst blir allsången när dom spelar den gamla old schooldängan Hammerfall, från debutskivan Glory To The Brave. Joacim Cans är, som vi alla vet efter hans medverkan i Körslaget, en mycket lättsam och karismatisk man. Mellansnacken är roliga. Speciellt när han spekulerar kring vädret hemma i Göteborg.
- Det är säkert minst lika regnigt på Ullevi i kväll, där Iron Maiden spelar. Ni missar nog inget, säger han med glimten i ögat. Kanske försöker han övertyga sig själv, vad vet jag. Sedan uppmanar han publiken att ge gud fingret, efter som att han sett till att det regnar och därför inte verkar gilla hårdrock.
Efter en inklappning och lite synkroniserat headbangande får publikfavoriten Let The Hammer Fall avsluta. Då har det gått lite knappt en timme. Jag ser folk lämna området i extas. Även om jag personligen gillar storslagna melodier, så är inramningen inte för mig.
Bäst: Den höga ljudnivån.
Sämst: De nya ännu inte omfamnade låtarna.