Ridån går upp ungefär 25 minuter för sent. "Vi sätter en ära i att vara punktliga. Men nu gick det inte", sa Jocke Berg. Kent drar igång med en blek version av Utan dina andetag. På sätt och vis känns den bortslösad eftersom den hade fungerat bättre mot slutet. Därefter följer Finns inga ord och jag blir lite oroad eftersom allt känns så stelt och passivt.
Efter tredje låten Skisser för sommaren tar Jocke Berg av sig sin röda jacka. Därmed är alla på scen nästan svartklädda (förutom Jockes röda boots och armband). När de första tonerna av Musik non stop sätter igång skakar bandet av sig stelheten. Berg blir rörlig, sprallig, klappar händerna, svänger på höfterna. Minsta lilla rörelse får publiken att reagera starkt. Berg är flankerad av basisten Sköld och gitarristen Sirviö, det är dock endast sångaren som är ute efter publikkontakt. Min oro försvinner. Kent signalerar att den här scenshowen är sparsam men ändå effektiv. Mellansnacken är också spartanska. Oftast tackar han publiken för jublet med "tusen tack". Han är på förvånansvärt gott humör.
Efter 13 ganska syntiga låtar (från samtliga skivor utom Verkligen och debuten) och två extranummer (M och Mannen i den vita hatten) har all min skepsis försvunnit. Och när kolsyrekanonerna spottar ut pappersduvor med sångtexter är det avgjort. Där har vi Kirunafestivalens bästa ögonblick. Efter ungefär 90 minuter är konserten över. Och då har Kent fört mig till det förflutna med 747 och sedan tillbaka till samtiden.
Jag ställer mig frågande till vad som hände med ljusshowen. På scen finns det dyrt scenljus som inte är påslaget. Visstja, det är ljust på natten här.
Bästa låtar: Kärleken väntar (med allsång), Gamla Ullevi.
Fotnot: Läs mer om Kent-konserten i måndagstidningen.