Kära Eldkvarn, vi har haft många fina år tillsammans. Det har inte alltid varit okomplicerat, men vi har kämpat oss igenom det mesta. Och nu står vi här, på Kirunafestivalens andra och fortfarande kalla dag.
Ni äntrar scenen till en testosteronstinn hockeykör som vrålar ”bira, bira, bira, bärs, bärs bärs”. Inte värdigt. Titta bortom den skiten, där finns vi andra. Kanske känns det bättre då.
Det är mycket folk och jag smälter in i mängden, fast på ett fint sätt. Ni har ju trots allt blivit ett kommersiellt band som når den breda massan och jag skyller allt på "Mauro och Pluras kök". Jag skyller allt på det där jävla köket att jag måste stå och trängas bland hockeyramsor.
Men när ni sjönger om hjärtesorg, frihet och krossade drömmar glömmer jag allt och jag vet att det alltid kommer att vara vi. Eldkvarn, ni har mig så länge det känns i mitt svarta, norrbottniska hjärta.