Det är klart man som recensent inte ser konserter med samma ögon som andra besökare. Man ska ju skriva om det och därför tvingas man att tänka, lyssna lite noggrannare och typ analysera.
Många gånger kan det vara som att stå framför ett vitt papper och febrilt leta efter någonting att fästa blicken vid. Man letar och letar, man söker fel eller kvaliteter, man famlar efter halmstrån att lyfta fram i ljuset.
Men ibland alltså, ibland hittar man INGENTING.
Över till Nicke Borgs konsert. Eller ja, som ni kanske förstår är jag redan där.
Man brukar tala om att saker kan gå in genom ena örat och ut genom det andra. Men det här är så intetsägande att jag inte ens vet om det når fram till det första örat. Tar det sig ens in i min hjärna? Når det nånsin min perception?
Åh. Det är sånt slöseri med luft, ljudvågor, scenutrymme och framförallt: min dyrbara tid. Det är fanimig till och med slöseri med internet, att ens låta honom omtalas på webben. Alltså att den här recensionen publiceras där. Vi hade kunnat använda utrymmet till något bättre.
Det är liksom ingenting. Musiken består egentligen BARA av poser. Det är så menlöst att ni fattar det inte. Det är lite ackord uppstaplade efter varandra. Lite tillgjort raspig rockröst, lite talanglöst låtskrivande. Musiken är helt stillastående och riktningslös.
Det får mig att tänka på kinesisk vattentortyr. Knappt kännbart till en början, bara lite blött och på sin höjd aningens kittlande. Men så småningom driver det en till vansinne.
Snälla. Låt. Mig. Slippa. Höra. Det. Här. Igen.
Måste. Duscha. Nu. Hårt. Varmt. Länge.