Theodor Kallifatides besökte Kiruna förra veckan för att prata om sitt författarskap under bokfestivalen. Han har varit i Kiruna en gång tidigare.
Två detaljer har stannat kvar i minnet lite extra efter det besöket. Det ena var en dansk vaktmästare som älskade kylan.
– Det andra är fjällbjörkarna som jag tycker är så rörande, de är så nakna på vintern och ändå så tåliga på något sätt. De står där, ingenting får omkull dem verkar det som, säger han.
Han drar även paralleller till den grekiska mytologin där det finns ett enda träd i underjorden, och det är en björk. Besöket i Kiruna den gången resulterade i en novell om fjällbjörkarna och gruvan.
Theodor Kallifatides började skriva redan som barn. Den grekiska byn där han bodde var ockuperad av tyska armén och avrättningar avlöste varandra.
– Efter en sådan episod så satte jag mig ner och skrev en första liten sak, då var jag fem år. Sedan dess har jag inte slutat. Förrän den senaste krisen kom, jag säger senaste av försiktighet, då hade jag skrivit professionellt utan avbrott i 50 år, säger han.
Hans senaste bok, Ännu ett liv, handlar om just den perioden, när han plötsligt inte kunde skriva längre.
– Skrivandet och mitt liv har gått hand i hand. Det är också därför det blev så arbetsamt för mig att hamna i en situation där jag kände att jag inte längre kunde skriva, det var nästan som att berövas livet.
Det tog ett helt år innan det vände. Theodor Kallifatides åkte hem till Grekland där han återupptäckte sitt språk. Ännu ett liv är den första boken som han har skrivit på sitt modersmål.
– Det kändes så befriande att skriva på sitt språk, att inte vara rädd, att inte vara ängslig för att något ska bli fel, säger han.
Det var när han kom till Sverige under 60-talet som han slutade att skriva på grekiska. Han kände att han skulle göra sig till främling i sitt nya land dubbelt upp genom att hålla fast vid grekiskan.
Saknade du ditt språk?– Fruktansvärt. Jag har tänkt på det några gånger, men jag förstod inte kraften i denna saknad förrän krisen kom och jag upplevde en sådan grundläggande befrielsekänsla av att återgå till grekiskan. Det var som om jag hade haft en törnekrans runt huvudet i 50 år och så togs den bort.