När Mia anställdes som enhetschef vid hemstödsavdelningen i Kiruna för ett antal år sedan förstod hon att det skulle krävas hårt arbete. Organisationen hon kom till beskriver hon som ett kaos. Två olika hemtjänstgrupper hade slagits ihop och personalen var i konflikt med Mias företrädare.
– Men jag såg mitt nya jobb som en spännande utmaning, berättar hon.
I rollen som enhetschef kunde hon vara med och utveckla verksamheten, påverka och förbättra. Det var åtminstone det hon trodde till en början. Mia fick utbildning i kommunens ekonomiska system och då upptäckte hon att det var något som inte stämde. Hemstödsavdelningens personal hade tjänstebilar som kördes med diesel. Ändå hittade Mia flera kvitton som visade att någon hade använt avdelningens tankkort till att tanka stora mängder bensin. Hon slog larm till sin närmaste chef, avdelningschefen för hemstöd.
– Jag sade att vi måste polisanmäla det här, att det måste röra sig om tjuvtankningar på kommunens bekostnad. Men min chef ansåg inte att det skulle göras någon anmälan, "eftersom det ändå inte gick att bevisa vem som hade tankat".
Norrbottens Media har tagit del av en e-postkonversation där Mias dåvarande chef, avdelningschefen för hemstöd, kraftfullt avråder Mia från att polisanmäla.
Jag polisanmälde ändå, jag kunde inte göra annat, säger Mia.
Mia märkte snart att hennes agerande inte hade fallit i god jord hos chefen. Så fort hon föreslog någonting för att förbättra verksamheten blev det tvärstopp.
– Det var precis som om min chef och även socialchefen inte ville att vi enhetschefer inom hemstöd skulle bli ett fungerande team.
2013 gjorde Arbetsmiljöverket en inspektion. Resultatet var närmast katastrofalt. Minst hälften av enhetscheferna mådde så dåligt på jobbet att de riskerade att utveckla psykisk ohälsa.
– Efter det kallade avdelningschefen in oss enhetschefer för enskilda samtal. Hon ville ha reda på vem som hade sagt vad till Arbetsmiljöverket. Ingen av oss vågade säga något, att det var arvdelningschefen som var det största problemet. Varje gång vi gjorde något som vi upplevde var något bra för vår verksamhet blev vi inkallade och utskällda. Det kändes till slut som om allt jag gjorde var fel, att jag inte var någonting värd. Våra chefer ville att vi skulle vara som kommandosoldater och springa dit de ville.
Under en period skulle avdelningschefen vara tjänstledig. Mia gick in som vikarie på hennes tjänst.
– Vi hade ett IT-system som inte fungerade och inga fungerande rutiner för vikarieuttag, bemanning och rekrytering. Enhetscheferna beskrev vilka problem de hade inom sina områden och jag tog tag i dem. Bland annat satte vi upp ett mål om att bli Sveriges bästa hemtjänst 2018. Vi rensade ut konflikterna som fanns i vår grupp och i slutet av det året, 2015, var vi ett superstarkt team.
I början av 2016 kom den ordinarie avdelningschefen tillbaka efter tjänsteledigheten. Och då började helvetet, som Mia beskriver det.
– Hon kraschade vartenda projekt som vi hade dragit igång. Vårt utvecklingsarbete avslutades. Jag kallades till olika möten med avdelningschefen där socialchefen också satt med. Jag blev utskälld för att inte ha förankrat vårt arbete hos ledningen, trots att socialchefen visste om allt vi hade gjort.
En fredagseftermiddag kallades Mia till ännu ett möte, denna gång med socialchefen och kommunens personalchef. Hon fick veta att hon hade rätt att ta med en facklig representant.
– Jag hade ingen aning om vad det handlade om.
På mötet blev hon utskälld igen, denna gång för att hon hade skrivit ett anställningsavtal och råkat ange fel antal arbetstimmar i avtalet. Men enligt Mia rättades det till direkt felet uppdagades. Socialchefen föreslog att Mia skulle söka en projektanställning på en helt annan enhet. Hon vägrade. Stressen på jobbet och en tragisk händelse i Mias privatliv gjorde att hon blev sjukskriven.
– Trots att jag mådde så dåligt var de på mig för varenda sak jag gjorde. Jag pressades att ta projektjobbet och när jag frågade hur långt projekttiden sträckte sig fick jag veta att det var en månad.
En ny tjänst inom en annan verksamhet inom socialförvaltningen annonserades ut. Mia uppmanades att söka den, vilket hon till slut gjorde. Hon orkade inte mer.
– Tiden på den här arbetsplatsen var ett rent mörker, en fruktansvärd resa som jag önskar att ingen ska behöva gå igenom.
På frågan om vad Mia själv tror var orsaken till chefernas agerande svarar hon:
– Det fanns många olika kompetenser inom gruppen och vi ville förbättra verksamheten. Då blev vi ett hot. Avdelningschefen klarade inte av det. Vid ett tillfälle sade socialchefen till mig att jag inte borde ha jobbat så hårt under tiden när jag vikarierade som avdelningschef. "Du skulle bara ha suttit där och förvaltat. Det är ju XX:s tjänst"
0920-26 28 65