Raj-Raj Band definierar sig som ”Tornedalsetno-folkpunk”, och med det i åtanke antar jag att de är Sveriges motsvarighet till The Pogues. Så för någon som finner skandinavisk folkmusik lika intressant som irländsk dito är de säkert ytterst tilltalande.
Men nä, inget ont om genren, egentligen. Musiken är för det mesta väldigt medryckande och speciellt under de mer melankoliska numren låter de finsk-ugriska vokaliseringarna ganska vackra. Det enda jag ogillar är att Raj-Raj Band ofta känns lite, typ, gubbiga. Inte musikaliskt, alltså – men då de under mellansnacket använder begrepp som ”brudar” och ”frugan” känns det som att vad i programbeskrivningen kallas ”historieberättande och sketcher med betoning på självironi” är en rätt onödig utfyllnad. Jag tycker musiken hade kunnat få tala för sig själv.
Fast jag vet inte, det kanske är något som man måste vara lokal för att fatta. Mycket av berättandet är trots allt, precis som lyriken, på meänkieli.