Markoolio-rap med svordomar

Jag antar att jag borde lägga korten på bordet. Innan årets Kirunafestival tog sin början hade jag aldrig hört talas om Sean Banan. Och helt ärligt hade jag hellre levt i den verklighet som existerade innan detta faktum förändrades.
 
Banan har med sig ett antal bakgrundsdansöser, som under första numret bär gula overaller (om färgen relaterar till de svenska flaggor de bär med sig, eller till artistens kaliumalibi, är dock oklart). Tio minuter senare återvänder de i betydligt sexigare utstyrslar, och det är då jag bestämmer mig för att hata hela arrangemanget lite. Jag kanske är konservativ, men jag har verkligen svårt för framträdanden, riktade till barn, som inkluderar element av sex.
 
Och ja, jag förstår att de allra minsta kan tycka att det är lustigt när någon säger ”rumpa” ofta – vilket verkligen är Jan Banans roligaste kvalitet, trots att ”rumpa” kan vara det minst roliga ordet i det svenska språket. Det förvånansvärt höga betyget (förvånansvärt, eftersom jag själv mådde lite dåligt under showen) kommer sig också av just dem. barnen i hörselkåpor som skrattar, står på tå för att försöka se över publikmassan, eller viftar med armarna sittandes på sina föräldrars axlar. De värmer även det kallaste av hjärtan.
 
Men det känns lite sorgligt att Markoolio-rap, E-Type-dans och milda svordomar lockar vad som kan vara festivalens största publik hittills. Jag är inte särskilt gammal, men jag saknar ändå den tid då barnunderhållning byggde på knasiga dockor och förklädd utbildning.