Minna Dalhägg och Lisa Mäkitalo har podden Adhdmammorna tillsammans. "Vi kände det behövdes mer insyn i hur det är att ha adhd och vara förälder" säger de båda kirunaborna som snittar drygt 900 lyssningar per avsnitt.
Minna Dalhägg, 32, är väldigt glad över vad de dragit igång.
– Vi kände det behövdes mer insyn i hur det är att ha adhd och vara förälder. Först tänkte vi väl att det mest är våra pojkvänner och familjer som skulle lyssna, men nu är vi uppe i runt 900 lyssnare per avsnitt. Det känns väldigt roligt, berättar Dalhägg.
I podden beskrivs bland annat hur svårt de har med vardagliga rutiner som att komma ihåg barnens tider av olika slag. Minna berättar när hon med sin äldste son kom till fyraårs-kontrollen på BVC och personalen konstaterade att de var "lite" försenade.
– Han var sex år. Jag hade försökt få iväg oss på den där kollen i två år. Lite så kan det vara, säger Minna och skrattar åt det dråpliga.
I podden är det många skratt. Duon vill berätta öppet om både kampen de för som är väldigt svår och gör dem fruktansvärt splittrade mellan varven, och det smått underhållande i många situationer.
– Allt för att fler ska våga vara öppna med vilka de är, oavsett de har adhd eller ingen diagnos alls. Vi bjuder på våra vardagarsupplevelser och har samtidigt väldigt kul på kuppen. Det tror jag kan smitta. Vi har inte alls lyssnare som bara är inne för att höra mer om adhd, utan de skriver till oss och berättar de lyssnar för de tycker vi är så roliga.
Men hela tiden finns den där, undertonen av hur enormt kämpigt det kan vara att leva med adhd. Svårigheten koncentrera sig, ta in information, hålla koll i flera led med mera har gjort Minnas vardag väldigt svår genom hela livet.
– Skolan funkade verkligen inte. Jag ansågs säkert vara slarvig och lat, men på den tiden pratade man inte mycket om de här diagnoserna. Och om det var adhd förknippade man sällan det med tjejer.
Något gymnasium blev det inte, inte heller någon annan vidareutbildning. Men hon har tagit sig fram, jobbat med att vara allt från asfaltlabb till resurs inom skolan. I höst ska hon ta lastbilskort.
– Men just nu är jag hemma med mina tvillingar. De är ett år och fyra månader nu, berättar Minna som även har en 11-årig son.
Det var när sonen föddes som hon fick sin diagnos, 21 år gammal.
– Jag blev ensamstående när sonen var sex månader. Att vara ung mamma med adhd, och få så många förändringar som ett ansvar för en ny liten individ innebär, var oerhört tufft. Jag kände mig enormt ensam och mådde jättedåligt det första året. Hela livet vändes upp och ner.
Hon sökte hjälp via psykiatrin och det föreslogs hon skulle göra en adhd-utredning.
– Det var inte de köer som det i dag är till psykiatrin, så jag fick hjälp fort som tur var. Och ja, det konstaterades att jag har adhd. Första steget blev då medicinering, på det en del samtalsbehandling.
Det hela kom att funka väldigt bra på Minna. Men det är, tio år senare, ändå svårt få rutiner att fungera för henne.
–Min nya kille är väldigt bra på det, så han hängde nyligen upp en väggalmanacka vi skriver upp allt på. Jag har gjort det förr, men förstås tappat den rutinen.
Hon fick inte diagnosen förrän första barnet kom år 2011. Då var hon 21 år, nu är Minna Dalhägg 32 år och trebarnsmor.
Nu har det visat sig att hennes förstfödde har adhd.
– Det är väldigt kämpigt. Vi kämpar och har mängder av samtal med skolan. Ta bara det här med läxorna. Man blir helt matt! Skolsystemet är under all kritik, de har tagit bort så enormt mycket resurser.
Så vardagen är tuff, men hon har ändå ljuset inom sig.
– Det finns ett hopp i mig om en god framtid. Det är jag glad över.