Kyrkoherden tar adjö i tö

Iskyrkan i Jukkasjärvi är stängd. Rasrisken är för stor för att man ska kunna ha öppet för besökare. Sakta smälter kyrkan ner och blir åter ett med Torneälven varifrån den en gång uppstod. Och med det säger också Jan-Erik Kuoksu adjö till tiden som kyrkoherde i Jukkasjärvi församling.- Här inne kan man inte säga varmt välkomna, säger han och plirar med ögonen.- Jag brukar köra med den. Och det är ju sant. Och så brukar jag säga att här sitter församlingen på renfällar - så det blir en renhårig församling.Krokig väg
Jan-Erik Kuoksu är gruvarbetarsonen som blev kyrkoherde. Men vägen till iskyrkan i Jukkasjärvi var varken självklar eller spikrak. För det var konsten som var viktigast och det var teckningslärare han skulle bli - ända tills han skulle ta realexamen och mötte läraren som fick honom att ändra riktning. 1975 prästvigdes han för Luleå stift och Jukkasjärvi församling.Engagemanget i iskyrkan kom som en räddning under en arbetsledarkonflikt i kyrkan. Här hittade Jan-Erik ett eget spår. Och med sig som assistent hade han hustrun Lisbeth Salomonsson. 1.500 vigslar har det hunnit bli. Den sista förra måndagen. Det hade kunnat bli många fler än så. Runt 500 par ansöker årligen om att få gifta sig i iskyrkan, men man bestämde sig tidigt för att begränsa antalet till 150 per år.- Det här är ingen Las Vegas-variant. Det är viktigt att vi hinner möta människorna i deras glädje, säger Jan-Erik Kuoksu.Och så tar vigslarna på krafterna. Det är kallt i en iskyrka. Men frusna tår och kalla nästippar är glömda nu. Den nya kyrkoherden Lise-Lott Wikholm tar över och själv ska Jan-Erik Kuoksu ägna sig åt andra saker. Som konsten och boken om Jukkasjärvi som snart är klar. Och berget Kaisepakte.- Det är ett berg som jag har en nära relation med och har målat många gånger. Och så har jag en björk i Kopparåsen som jag brukar hälsa på. Och så har jag en kvinna - och det är Lisbeth. Så är det. Man hinner inte tycka om alla fjäll och björkar och kvinnor. Livet är för kort för det. Man måste välja, säger Jan-Erik Kuoksu.

Kyrkoherden tar adjö i tö

Han har ett berg. En björk. Och en kvinna. Men en iskyrka - det har inte Jan-Erik Kuoksu längre.