Det var ju ungefär hit på Luossajärvi den skulle ha kommit på 1930-talet, kristallarken som skulle räddat ha Korpelarörelsen ifrån domedagen. Men arken kom inte.
I stället anordnas konstprojektet ”Korpela Land” i gamla fiskodlingens lokaler och det är vernissage på lördagen. I projektet ingår performanceverket ”Väckelsen”, spelningar av Black Metal-bandet ”Korpelarörelsen” och konstutställningen ”Det är hemskt nära nu”.
– I dag har vi hamnat i ett läge där vi kommit så pass långt ifrån Korpelarörelsen. Man kan prata om det igen och det finns också ett intresse. Det som från början handlade om en tystnadskultur och någon form av skam har förändrats lite. I dag har det blivit att man vill veta mer om det, säger Maria Ragnestam, verksamhetsutvecklare på Konstfrämjandet Norrbotten.
Det är elva konstnärer som har bidragit till konstutställningen. Lena Ylipää har i sin skulptur tecknat av dokument om Korpelarörelsen som finns på Norrbottens arkiv.
– Jag blev väldigt berörd av att sitta där och läsa, både brev och olika typer av rapporter. Men kanske framför allt hur media beskrev det som hände då, säger Lena Ylipää.
Korpelarörelsen väntade inte bara på Kristallarken. Det spreds historier om spritfester, kamning och pensling av könsorgan och fritt sexuellt umgänge på mötena. När sekten föll samman 1939 dömdes en av ledarna för otukt med småflickor.
Ylipääs gestaltning är hur man såg på rörelsen.
– Den här svärtan och fördömandet kom från många olika håll. Från myndigheter, från kyrkan, från allmänheten. Det har tagit gestalt i min skulpturgrupp, säger Ylipää och fortsätter:
– Jag kan känna väldigt starkt att Korpelarörelsen var en typ av ung proteströrelse från början. Det var unga människor som anslöt sig. Som det såg ut här på 30-talet med försvenskningsprocessen och den starka Laestadianism. Jag ser det som att mina unga björkar, som ingår i installationen, har blivit kapade och förkortade i sin växtkraft. Att det var en proteströrelse som blev väldigt skambelagd.
Lena Ylipää säger att hon har lärt sig mycket i arbetet med sitt verk.
– Tystnadskulturer är aldrig bra och att få lyfta fram en kunskap kring en sån här känslig fråga, det är bra. Det behöver vi. Vi behöver få se vår historia.