Stefan Lind blev njursjuk för fyra år sedan. Inom ett år var han dialyspatient. Sjukdomen ledde till att han blev tvungen att byta jobb inom LKAB. Hans roll som produktionschef och arbetsledare fungerade inte längre.
– Det är en väldigt stor omställning. Jobbet blir lidande. Du ligger där på dialysen, tre dagar i veckan, fem timmar i stöten. Sedan är du ju helt slut efter en dialys. Det tar på kroppen, säger Stefan Lind.
Det skulle falla sig så att det blev Elisabet Hedlund som övertog tjänsten som han tvingades lämna. De blev arbetskamrater. Och i samband med det startade något som skulle komma att bli en arbetsrelation utöver det vanliga.
– Det började med att min dotter ville ge en njure åt mig. Men läkarna tyckte att hon var lite för ung, samtidigt som hon inte fått barn ännu. Det handlar om att om hon skulle bli gravid och få havandeskapsförgiftning, då behöver hon båda njurarna. När jag nämnde det på jobbet åt kollegorna så sa Elisabet direkt: Du kan ta min njure!
Det samtalet skedde på arbetsplatsen i december för två år sedan. Stefan Lind och Elisabet Hedlund har inte känt varandra tidigare. Men trots det så fanns inga tveksamheter hos henne att dela med sig av ett organ till en arbetskompis.
– Det var självklart för mig att erbjuda min njure när vi började prata om Stefans problem. Jag har alltid varit för donation och jag har varit blodgivare länge. Min ex-man har haft två mostrar som behövt få nya levrar. En hann få - en hann inte få. När du pratar med någon och det du ser i blicken egentligen är dödsångest. Då blir det nära en själv, säger Elisabet Hedlund.
Efter en tid var det dags för utredning. Man måste kontrollera om givarens njure matchar mottagarens kropp och inte stöter bort den. De fick klartecken för transplantationen i maj ifjol. Men sedan fick transplantationen skjutas fram. Stefan Linds tillstånd blev så allvarligt att han tvingades operera bort den ena njuren. Ett ingrepp som skedde så sent som i januari i år.
Men för snart en månad sedan, den 10 april, la sig arbetskamraterna på operationsborden. Det skedde på Sahlgrenska universitetssjukhuset i Göteborg. Elisabets ena njuren togs ur hennes kropp och opererades in i Stefans. När de rullade upp Stefan på avdelningen så funkade njuren för fullt.
– Jag kände skillnaden på en gång när jag vaknade. Jag ville upp och springa nästan. Jag ville inte ligga där. Ont hade vi ju båda två men viljan fanns. Jag brydde mig inte om smärtan alls för man mådde så bra, säger Stefan Lind.
– Vi har varit där tillsammans, både före och efter operationen. Vi låg i samma rum efteråt. Jag har med egna ögon fått se skillnaden på Stefan. Det är ju en egotripp utan dess like. Det känns superbra, säger Elisabet Hedlund.
Har många reagerat på att ni är kollegor?– Ja, det har varit många som reagerat på det. Men jag tycker inte att det är konstigt. Det finns ju anonyma donatorer som ger till sjuka och det gör man ju frivilligt. Jag skulle vilja få människor att tänka till. Att man kan göra något på olika sätt. Att ställa sig i donationsregistret är en sak. Och om det jag har gjort uppmuntrar någon att göra samma sak så tycker jag att det är skitbra. För du klarar dig ju med en njure, säger Elisabet Hedlund.
Stefan Lind är oerhört tacksam för insatsen som nu lett till ett nytt liv för honom och hans anhöriga. Även om han lever sitt liv med skarpa restriktioner av medicinsk karaktär en lång tid framöver, så ser han en definitivt en framtid.
– Jag är oerhört tacksam för det Elisabet har gjort. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka för en sådan gärning, säger han.
Men Elisabet Hedlund kontrar direkt.
– Du får inte tänka att du ska gå och vara tacksam resten av ditt liv. Fan, ta tillvara på livet! Du ska tänka på att du fått en andra chans och kan göra något utav resten av ditt liv.