För ett par veckor sedan ringde det på dörren till redaktionen. Utanför stod en dam, stödd på sin rullator, väskan i hand och målmedveten blick i de klarblå ögonen. När dörren öppnades klev Irma Engström in och presenterade sitt ärende. 94 år gammal skulle hon flytta från Kiruna. ”Jaha, stadsomvandlingen tvingar bort en till kirunabo”, tänker du. Nej, så var det inte. Irma har en helt annan orsak till flytten.
– Jag har blivit så gammal förstår du att alla mina vänner och bekanta antingen gått bort eller drabbats av demens, berättade Irma.
Ett sorgesamt öde för en person som levt ett så långt och händelsefyllt liv. Här följer i korthet berättelsen om Kirunas dockmakare.
Irma Engström föddes i januari 1924 och växte upp på Kyrkogatan. Som litet barn etsade sig minnet fast av gruvgubbarna på väg hem eller till arbetet, hur de hoppade av och på spårvagnen. Irma Engström utbildade sig till modist (en hattmakare specialiserad på damhattar) och hantverket följde henne hela livet. Som modist sydde Irma hattar till så väl Vea:s och Källéns i Kiruna som PUB i Stockholm. Så småningom träffade hon sin egna gruvgubbe och sedemera make Rune Engström.
– Vi blev bekanta under en dans. Och det var så roligt för han hette ju Engström och jag också. Men hans föräldrar kom ifrån Kalix och jag ifrån Kiruna.
Under LKAB:s sju svåra år (1975-1982) blev Rune plötsligt permitterad och inkomsten till hushållet blev med ens knaper.
– Jag tänkte herregud i himmelen, nog måste jag väl kunna göra något då. Så kom jag på idén att jag skulle börja sy gubbar.
Då bodde de i en suterrängvilla på Hermelinsgatan mittemot Vilan och på balkongen satte sig Irma för att sy. Hon kom ihåg gruvarbetarna från barndomen och snart skapade hennes händer gubbar i vadmalsbyxor med unica-boxar. En dockgrupp, vars förlaga var Borg Mesch kända foto av familjen Söderberg, ställdes ut 1984 på Kulturhuset i Stockholm innan den återvände hem till Kiruna och fanns länge på Hjalmar Lundbohmsgården.
– Så småningom blev det museum i källaren på Hermelinsgatan.
Men nu är det mesta av samlingen såld, kvar finns en grupp med skomakare och några av Irmas favoriter – däribland en docka som bär en kofta som är en kopia av hennes mormors. För ungefär fyra år sedan bodde Irma på Trädgårdsgatan. En kväll när hon satt för att laga sitt barnbarnsbyxor kändes det plötsligt som att någon slagit henne hårt i huvudet.
– Jag ringde min dotter Ing-Marie som sa till mig att låsa upp dörrarna. Hon ringde ambulansen. Jag hade fått en stroke.
Det blev flytt till Thulegården, men tack vare envisheten som följt Irma genom hela livet så klarar hon sig i stort på egen hand. Trots att hon drabbats av ytterligare en stroke handlar hon ännu själv och när hon ringer färdtjänst är de förvånade.
– De säger, va? Är du 94 år? Jodå, jag kan inte tro det själv när jag ligger i sängen om kvällarna. Tänk att jag får vara frisk och jag får flytta till Luleå där min dotter bor. Jag har gjort alltihop nu.
När jag är på väg att avrunda intervjun med Irma hemma hos henne på Thulegården sätter hon sig vid stolen till vänster om byrån. På golvet ligger dragspelet.
– Nu är det några veckor sedan jag spelat. Och efter stroken är det lite svårt med känseln i vänsterhanden, men som tur är det ju med höger hand som en spelar, säger Irma.
Strax fylls rummet dragspelsmusik och Irma Engström spelar tonsäkert ”Drömmen om Elin” så som hon gjort många gånger förut. Hemligheten bakom att uppnå hög ålder, frågan har ställts mången gång och svaren är lika många.
– Jag har tänkt hela livet att jag ger mig inte förrän jag själv är nöjd. Jag har varit envis och det har varit samma sak efter strokerna. Jag ville spela dragspel igen, säger Irma 94 år.
Hon ställer ner dragspelet på golvet.
– Nej, jag ger mig inte.