2006 - direkt efter studenten bar det av söderut. Erika Troeng flyttade till Falkenberg för att satsa på en handbollskarriär. Men ett brustet ledband satte stopp för handbollsdrömmarna och hon fick tänka om.
– Jag hade inte riktigt det där fjällintresset som många av mina vänner hade och jag hade alltid velat plugga vidare – och om man inte ville plugga rymdfysik så var Kiruna inget alternativ.
Det blev fyra år i Uppsala samtidigt som tankarna på Kiruna hela tiden fanns kvar.
– När jag började återfå intresset för fjällen och skidåkning kunde jag liksom börja umgås med tanken på att flytta hem.
Men efter fyra år i södern hade hemstaden blivit för långt ifrån det mesta. De flesta vännerna fanns där nere och arbetsmarknaden uppe i Kiruna beskriver Troeng som långt ifrån vad den är nere i storstäderna.
Idag är Erika Troeng 30 år och arbetar som samhälls- och hållbarhetskommunikatör på Coop och har en man som arbetar för ett företag inriktat på fossilfri transport. Tillsammans har de en fyra månader gammal son. Två-tre gånger per år åker de till den gamla hemstaden som aldrig lämnar henne oberörd. Men att flytta tillbaka är inget realistiskt alternativ.
– Jag vet inte riktigt vad vi skulle jobba med. Och med stadsflytten så försvinner eller flyttar ju mycket av det jag förknippar med Kiruna. Men det är klart: Tanken på att min son inte kommer få de turer kring Vassijaure som jag kommer ihåg från när jag var barn - det sticker verkligen i hjärtat.