Det låter som ett skämt, men det är faktiskt sant. Två små klubbar i samma lilla stad har hamnat i luven på varandra – på grund av ishallens restaurang. Låter det lite töntigt? Får ni lust att ställa er högst upp i Luossabacken och skrika att föreningarna ska sluta löjla sig, båda två? Det känns som en högst rimlig reaktion – men ingenting med Kirunas hockeyhistoria är rimligt.
Det började för nästan 90 år sedan och slutade 1988 när Kiruna AIF:s och IFK Kirunas hockeysektioner gemensamt bildade Team Kiruna. Där emellan hatade, slog och hånade spelare, ledare och supportrar varandra på ett sätt som med tiden nästan fått ett romantiskt skimmer.
Mattias Nilimaa har haft en lång och gedigen hockeykarriär med flera säsonger i elitserien, men anledningen till att han är med här är att han fostrades i AIF. Nu för tiden jobbar han som lärare i Skellefteå och minns uppväxten med blandade känslor. Där och då flödade inte romantiken.
– Det var inte trevligt. Den uppväxten var rätt tuff, det var en hårdare atmosfär än nu med en hel del pennalism. När man är mitt uppe i det så tror man att det är normalt, men det är klart det inte var det. Det var en oerhörd konkurrens och antagonism. Det är ju först när man blir vuxen som man kan ta in alla historiska kopplingar, men som barn såg man ju bara att föräldrar nästan slogs på läktarna och trodde att det var så det skulle vara, säger Nilimaa.
Men rivaliteten skapade också oproportionerligt många spelare på högsta Sverigenivå. Flera av svensk hockeys största någonsin – Pekka Lindmark, bröderna Salming, Tord Lundström, jag kan rabbla namn längre än ni orkar läsa – fostrades och formades i polarnatten. När de båda föreningarna slogs ihop till Team Kiruna hände något. Allt blev helt enkelt sämre: Talangerna, laget, hockeyn.
Team Kiruna blev Kiruna IF som kämpat på i division 1 de senaste åren, en ständig kamp för att klättra till allsvenskan och återupprätta stadens hockeyheder. Men 2015 hände något. AIF startade upp sitt A-lag igen.
Den anrika föreningen har marscherat rakt genom alla seriesystem som gått sedan dess och kvalar nu mot division 1 – samma serie som Kiruna IF:s spelar i. Om alla tycker det är kul att hockeyn i stan går bra igen? Nåja…
Inför säsongen värvade AIF faktiskt IF:s skyttekung Oskar Fredriksson. Nu, när AIF ska kvalspela på Lombia istället för Matojärvi, kräver IF hyra à 590 kronor i timmen för att låta AIF nyttja restaurangen som klubben inrett i ishallen. AIF:arna rasar – eftersom man redan betalar hallhyra åt kommunen. Själv är jag inte på något sätt ute efter att döma i sakfrågan men jag fascineras av den uppjagade tonen som sprider sig i hockey-Kiruna.
Det som fascinerar mig mest är det här: Oavsett hur man vrider och vänder på det så är Kiruna IF inte IFK Kiruna. Varför är AIF:arna är så irriterade? Varför inte bara pröjsa de där två–tre tusenlapparna och låtsas som att det regnar?
– Jag tror nog att många ändå ser IF som IFK, men oavsett spelar det ingen roll. Varför? Är det inte AIF:s klubbmärke så är det fel. Så är det, men jag kan inte förklara det, säger Nilimaa.
Kanske ligger en del av sanningen i att Kiruna AIF faktiskt startade som en proteströrelse, ett uppror mot etablissemanget och de styrande som inte ville att arbetarna skulle idrotta.
Är det så att den där striden, kampen, är så nedpräntad i AIF-generna att föreningen hellre skapar en fiende än lever i välvilja?– Kanske. Det är en intressant fråga, jag har aldrig ställt mig den själv, men det stämmer nog fan. Man är nästan mer emot något än för det egna. Man är emot orättvisor, då söker man dem och hugger ner på dem – oavsett om de är imaginära eller verkliga, säger Nilimaa.
Tror du det är bra eller dåligt för Kirunas ishockey att det än en gång finns två klubbar som slåss med varandra?– Ärligt talat vet jag inte. Jag tror att konkurrensen är bra, men jag gillar inte tjafset, hatet. Man måste kunna ha glimten i ögat. Tyvärr tror jag det blir svårt.