Våren 2004 kom ett brev till kommunen med LKAB som avsändare med information om att staden måste flyttas för att säkerställa en fortsatt gruvdrift och en därmed en ny huvudnivå nere på 1365 meter. Kenneth Stålnacke hade då varit socialdemokratiskt kommunalråd i tre månader.
– Brevet hamnade hos en tjänsteman som kom in och berättade om innehållet. Informationen var inte helt okänd för oss. Det var en extremt dramatisk begäran men vi tog det med ro och insåg att det var en process som behövde sättas igång och det gjorde vi, säger Stålnacke.
Kort efter att beslutet tagits om en stadsflytt skickades ett pressmeddelande ut till hela världen berättar Stålnacke.
– Det stod "nu flyttar vi en stad" vilket fick ett enormt genomslag och vi var inte riktigt förberedda på anstormningen från media, även på internationell nivå. Vi var tvungna att stärka upp på informationssidan och väldigt mycket tid gick åt till att prata med pressen. Det var en spännande tid att få vara med i, säger Stålnacke.
Stålnacke säger att de såg flytten som en jätteutmaning men en nödvändighet för Kirunas överlevnad.
– Befolkningen har alltid varit medveten om gruvans betydelse och insåg nödvändigheten. Nu ser man det verkligen på riktigt. Det gör ont i hjärtan på många, och även för mig att staden försvinner och det är smärtsamt på många sätt med alla minnen, säger Stålnacke.
När diskussionerna om nya centrums placering pågick ville kommunen att den nya stadskärnan skulle ligga mer norrut vid Luossavaara. Stålnacke säger att han fortfarande anser att den placeringen hade varit mer optimal och att man i nya centrum hamnar i en dalgång där det är kallare klimat och att fjällvyerna försvinner.
– I backspegeln finns saker man kanske borde ha tänkt annorlunda kring. Hade vi haft den kunskap vi har idag hade berget Aptasvaara varit ett bättre alternativ och vi borde ha haft modet att våga satsa på något nytt, säger Stålnacke.