Jag möter socialpedagogen och ledamoten i kommunfullmäktige för FI:s räkning Christine Brännvall på hennes kontor på Högalidskolan. 2013 blev hon frontfigur för det stora motståndet mot strippklubben i Kiruna. I kölvattnet av striden mot strippklubben väcktes något – flera föreningar startades, bland annat bildade RFSL en lokalförening och Pamojafestivalen har växt fram med det uttalade ändamålet att utmana skadliga fördomar och normer.
– Det finns mycket machokultur i Kiruna fortfarande, men utan att blinka ska jag dock medge att Kiruna är på en resa.
– Om du frågat mig för 5-6 år sedan hade jag inte haft något positivt att säga, då stod det stilla. Stan var i ett annat läge, en gruvstad med fast cementerade roller. Jag mötte ungdomar vars ambitioner inte sträckte sig längre än att få ett gymnasiebetyg – för det är vad som krävs för att få ett jobb i gruvan.
– Samtalsklimatet har blivit ett helt annat, det inte bara startas initiativ, de uppmuntras och uppskattas. Det kanske inte är en folkstorm kring frågor om jämställdhet och normkritik, som man kanske önskar att det skulle kunna vara men det går ändå framåt, säger Christine Brännvall.
Kiruna kommun antog 2013 deklarationen för jämställdhet (CEMR) och Kirunas största arbetsgivare LKAB profilerar sig även inom jämställdhet.
– Men de får tyvärr inte med sig alla. Jag har inget belägg för det här egentligen, men jag får en känsla av att det finns en klyfta i samhället mellan de som är för jämställdhet och den här klicken som känner sig hotad för att andra ska ta mer plats. De finns fortfarande där hyfsat oförändrade och outmanade, de får hållas i sina gruvhålor och fikarum.
– Det råder ju långt ifrån mångfald på arbetsmarknaden i Kiruna, inte minst i industrin. Enstaka personer kommer in till industrierna och jobbar en period men som väljer att lämna för att jargongen fortfarande är rent vidrig.
Många företag som är mansdominerade har uttalade mål om en mer diversifierad arbetsplats, men ibland faller det ändå platt.
Vad tycker du företagen gör fel?
– När man inte lyckas rekrytera kvinnor så fastnar det ofta i att det inte fanns några sökande. Då tycker man att man gjort sitt, att de inte kan förändra anledningen till att folk inte söker. Där tänker jag att kvotering kan vara ett alldeles utmärkt verktyg, inte den missförstådda varianten som pratas om i debatt, utan att när det finns två personer med samma kompetens och strävan är mångfald på arbetet så ges den som ger mångfald förtur.
– Sen tänker jag att man för länge sedan, jag förstår inte varför det inte sker, borde infört anonyma jobbansökningar. Jag blir galen när jag tänker på att det inte händer, de med utbildning inom HR om några har ju fått lära sig att strukturerna är farliga och att en kommer inte ifrån sin egen subjektivitet.
Vilka jämställdhetsutmaningar ser du för Kiruna?
– Framför allt så finns det så många tjänstepersoner och anställda i kommunen som gör ett sjukt bra jobb med att genomföra de politiska beslut som tas. De är duktiga och kompetenta, men då vill det till att vi i politiken sätter förväntningarna på rätt sätt. Kommunen har förbundit sig att jobba strategiskt mot jämställdhet, men finns det inget politiskt intresse så kommer många saker att falla.
– Familjecentralen är en tydlig sån grej, många har under så många år jobbat med frågan. Bara för att få det avfärdat med "äh, vad är det där för hittepå". Det är helt ofattbart varför de beställer en sån service och skiter i vad de kom fram till.
Att kämpa för jämställdhet är att kämpa mot strukturer som ibland är svåra att både göra folk medvetna om och att göra synliga. Framgångarna måste ibland tas som de ges. Feministiskt Initiativ ingick under en mandatperioder i kommunledningen – utan att få särskilt mycket utrymme för sin politik, men de har fått gehör ändå.
– Vårt engagemang har inte gått obemärkt förbi. Idag säger ju både kommunchefen och kommunalrådet konsekvent begreppet tjänsteperson (istället för tjänsteman, reds. anm.) bara för att Frida (Kullebjörk) suttit och sagt det, tjatat in det i huvet på folk.
– Det kan tyckas som en detalj men i längden har det betydelse.
Perspektivet med jämställdhet är alltid välkommet, säger Christine Brännvall, även om de sakfrågor de vill driva inte fått så mycket gehör.
– Alltid när vi klivit upp i fullmäktige och påminner om hur det exempelvis påverkar kvinnor, så går kommunledningen upp efteråt och säger: "Det är bra, klokt att ni säger det, det ska vi ta med oss".
Tror du att de menar det?
– Det tror jag, jag tror de uppskattar att någon tänker på hur vi gör det här bra för alla. Sen vad de faktiskt fyller det med för substans återstår att se.
Tyvärr ser Christine Brännvall få konkreta förändringar även om samtalet tillåter fokus på jämställdhet.
– Kvinnojouren får fortfarande inte ha någon anställd och jag hör det viskas i korridorerna om att rätten till heltid i kommunen som vi kämpat så länge för är under hot. Det vore en jättekatastrof, för det rör sig då förmodligen om socialomsorg och hemtjänst. Försvinner rätten till heltid slår det direkt på folk med låginkomst men kvinnor främst.
Därmed ser Kirunas resa mot jämställdhet ut att ännu så länge vara utan slut.