2012 jobbade Jenny Råghall i skidpatrullen i Tänndalen. Den 6 februari hade det varit en stormig natt och förmiddag när hon åkte ut för att titta på ett lavinområde tillsammans med sin mentor och patrullchef Jocke.
– Han åkte först och stannade ganska långt ner på en sluttning. Jag stannade fem till sju meter ovanför honom då jag tänkte att det är för brant för att vi ska stå säkert här. Jag var ny på jobbet och vågade därför inte ifrågasätta, medan Jocke hade åkt på den här sluttningen varje dag i 20 år.
När de skulle åka vidare släppte sluttningen.
– Först tänkte jag att det här kan jag kliva ur för att det gick så långsamt. Men en sekund senare var det inte samma femma, då låg jag ner för det var så stora block. Vi drogs med båda två.
– Jag lyckades hålla händerna framför ansiktet när jag kände att lavinen höll på att stanna. Jag fick upp handen så att den stack upp ovanför ytan när det väl stannade.
Hon kände hur snön packades som betong runt henne.
– Jag lyckades på något vis svälja massa snö och få bort snö med handen som var ovanför ytan och gräva mig ner till min mun så att jag kunde andas. Då kände jag oj, nu kommer jag överleva. Jag ropade efter Jocke och han svarade inte.
Jenny kunde larma via sin komradio och blev uppgrävd efter en kvart med ett trasigt knä. Jocke hittades efter 30 minuter.
– De startade HLR direkt. Han såg död ut och hade ganska många skador på kroppen. Han hade lite hjärtrytm i helikoptern, men han var så nedkyld så han dog under den natten.
Olyckan fick henne att vilja lära sig allt om laviner. Idag är Jenny Råghall 32 år och jobbar som brandman i Kiruna. Hon är också alpin fjällräddare och har jobbat med laviner de senaste tio åren. I år är hon ansvarig för Naturvårdsverkets lavinprognosområde i Kebnekaisefjällen.
– Nu tycker jag bara att det är roligt och spännande och jag brinner för att dela med mig av kunskaper till andra genom kurser och lavinprognoser. Det är ett väldigt roligt arbete. Men jag har olyckan med mig i bakhuvudet så klart, det påverkar ändå hela tiden, jag tänker alltid på vad som kan hända.
Rädslan är något som hon jobbar med än idag.
– Absolut. Det är bra att ha en liten rädsla för laviner, jag tror att det gör att man tar bättre beslut, blir mer riskmedveten och inser att det är bergen som bestämmer.