I dagligt tal förekommer en bild av att "redan på Hjalmar Lundbohms tid visste man exakt vart malmen låg". Och till stor del är detta sant. Redan 1897 när den första omfattande utredningen kring malmkroppen vid Kiirunavaara kunde dispontenten Hjalmar Lundbohm mäta sig till malmens omfattning och uppskattade då malmens omfattning till 215 miljoner ton.
– Den undersökningen var avgörande för byggandet av järnvägen mellan Malmberget och Narvik, säger Curt Persson.
Forskaren och historikern Curt Persson har under hösten kommit ut med sin bok "Hjalmar Lundbohm - ledare, samhällsbyggare och kulturmecenat (2018)" och han berättar att Lundbohm med hjälp av dåtidens teknik kunde skaffa sig en ganska bra bild av malmens utformning – med ett undantag, dess djup.
– Dels hade man kompassutslag, vilket innebar att de gick med kompass och när nålen snurrade runt var det en indikation på att där fanns mineralisering, säger Persson.
– Dels kunde man göra provgrävningar i fält där man i jordlagret snabbt kunde se förekomsten av malm.
Att veta hur djupt malmen sträckte sig gick inte med de diamantborrningar som kunde göras i början av 1900-talet.
– Redan 1907 kunde man dock konstatera, genom borrningar som var 600-700 meter djupa, att där nere fanns malm, säger Curt Persson.
Från början bröts malmen i ett dagbrott med början på dåvarande toppen (döpt till Stadsrådet) av Kiirunavaara och mycket av malmfyndigheten kunde ses med blotta ögat. Curt Persson påpekar att det är viktigt att "öppna ett fönster till den tiden" för att förstå vilka förutsättningar som LKAB jobbade med när företaget var i sin linda.
– Med den koncession som rådde då, det vill säga med hur mycket kubik som fick brytas i förhållande till efterfrågan, skulle det ta över 300 år innan man kom ner till sjön Luossajärvi. Man använder de kunskaper man har för tillfället.
I takt med att tekniken moderniserats, kunskaperna och efterfrågan ökat har LKAB:s gruva i Kiruna förändrats och 1962 inleddes brytningen under jord och Sjömalmen togs snart i anspråk. Nu står alltså LKAB med ett facit i hand som säger att om inte brytbar malm står att finna i den norra Sjömalmen är gruvan i Kiruna uttömd senast 2035. Som ett led i detta undersöker nu LKAB hur långt malmen sträcker sig från Kiirunavaara mot Luossavaara och kan därmed besvara en annan fråga som Hjalmar Lundbohm aldrig fick veta.