Här syns ljuset i slutet av tunneln.
Mörker byts till ljus. Men det är inte ljuset i slutet av tunneln, utan strålkastare mot en bergvägg. Det luktar ladugård. Bakändan på den eldrivna Sandvikmaskinen speglas i pölen av vattnet som kyler de fyra och en halv meter långa borrarna som tvingar in sig i berget.
Det är inget tyst arbete. Borriggsföraren Lennie Permerup, 30, garderar med öronproppar och hörselkåpor.
– Det är jag som får det att gå framåt, säger han.
Det talas om att vi norrbottningar behöver bli 100 000 fler om mångmiljardsatsningen på fossilfri industri ska kunna förverkligas utan en massa fly in, fly out. Arbetare av alla slag behövs om den kallade gröna omställningen ska göra norra Sverige till ett nytt Klondike.
Lennie Permerup från Höör mitt i Skåne flyttade upp för att jobba som gruvsnickare. Fyra år senare har han anammat den lokala kulturen – köpt skoter och tre par skidor.
Han jobbar ensam här nere. Den mytomspunne ortdrivaren har numera joysticks och en monitor som visar var borrhålen ska borras. Mönstret på skärmen har 81 borrhål som markeras när de blir klara. Det brukar ta tre-fyra timmar.
– Drivningen går väldigt bra och vi får hoppas att det håller i sig. Det är alltid något som går sönder när det inte ska men hittills har vi skjutit varje kväll, säger Lennie Permerup.
Sent på kvällen proppas hål med sprängmedel och klockan 01.20 smäller det. När den giftiga gasen vädrats ut på morgonkvisten forslas det sprängda berget ut. Då är tunneln fyra och en halv meter längre.
Det brukar ta tre-fyra timmar att borra hålen där sprängmedlet ska in.
Trots att det är ensamt arbete trivs Lennie Permerup i borriggen. Utanför jobbet åker han skoter och skidor.
Jim Lidström, 35, jobbade på posten en sväng efter gymnasiet. Nu har han jobbat med tunneldrivning sedan han var 20 år gammal.
Jim Lidström, 35, leder arbetet. Han har jobbat med tunneldrivning sedan han var 20 år gammal och berättar att de tagit sig 550 meter framåt sedan första salvan small av natten mot den 27 oktober.
– Vad vi vet nu är det 8 800 meter tills vi nått vårt slutmål. Vi ska göra ungefär 100 meter i månaden så vi har några års arbete framför oss, säger han.
Åtta år mer exakt.
När gruvarbetarna kör till sina skift passerar de en ventilationsbyggnad med en LKAB-skylt. Vi står nu drygt 900 meter under den.
Tunneln har nått förbi parkeringen.
Kirunas gamla centrum rivs och ett nytt byggs upp behörigt avstånd från gruvan. Snart är den här siluetten bara ett minne.
Några personer promenerar i skoterspåren på isen. En gång i tiden var det Kirunabornas badsjö men det minns bara den äldre generationen. Nu är det över 50 år sedan man brukade doppa tårna i Luossajärvi och kasta sig ut i dess svalkande vatten, förmodligen med ett skrik.
Till höger syns anledningen till att Kirunas enda naturbadplats försvann, gruvan på Kiirunavaara. Till vänster susar slalomåkarna ner för Luossavaara. Utom synhåll bortom berget, som också bär ärr efter gruvbrytning, ligger marken det handlar om.
LKAB:s prospektering av Per Geijer-fyndigheten ska ha visat på högt innehåll av sällsynta jordartsmetaller som används för att göra saker som batterier till elbilar och vindkraftsturbiner. De kallas ibland gröna metaller.
Men där går också renarnas sista vandringsled.
– Det ska inte bli en gruva där, säger Karin K Niia som talar för Gabna sameby.
Renbetesområdet mäter 3 666 kvadratkilometer från någon mil in i Norge i höjd med Narvik nästan till Junosuando i Pajala kommun. En över 20 mil lång remsa där renarna vandrar mellan fjäll och skogsland under året. Men idag uppskattar samebyn att deras renar kan beta ostört på en tredjedel av området.
– Vi som bedriver renskötsel här har upparbetat rättigheterna att få beta våra renar och leva våra liv här under århundraden. Kanske tusentals år sedan inlandsisen försvann. Det är svårt att veta för det fanns ju ingen dokumentation, säger Karin K Niia.
Så långt de kan minnas har renarna passerat det som idag är Kiruna. Fram till 1960-talet gick flytten över Luossajávri, som är sjöns samiska namn. Men det är omöjligt numera. Fyra flyttleder har redan klippts av.
– Under de senaste 130 åren, ett vingslag i samiskt perspektiv, har LKAB-gruvan brett ut sig. Nu har vi en smal passage inklämd mellan skidbacken och Torne älv där vi ska samsas med skidåkare, människor som rastar sina hundar, hundspann och skotrar, säger Karin K Niia.
Gruvan till höger och Luossavaarabacken till vänster. Gabna sameby är skeptiska till LKAB:s planer. "Det ska inte bli någon gruva där", säger Karin K Niia.
En del renskötare flyttar sina renar med lastbil för att de inte längre har sammanhängande betesmarker. Gabna vill så långt det är möjligt fortsätta med sin traditionella renskötsel.
– Det är bäst för renen, vår kultur och vårt språk.
Samiskan är så tätt förknippad med betesmarkerna att de samiska orden försvinner med markerna.
Vad händer om ni förlorar den här sista flyttleden?
– Det är svårt att se att det går att bedriva traditionell renskötsel. Det blir något annat då. Jag vill inte spekulera i vad för det finns inte i vår tankebild. Utan vi har trängts undan av det här statliga bolaget i 130 år och de säger sig vilja värna mänskliga rättigheter och urfolksrättigheter, menar de allvar med det måste de tänka om.
Hon pekar på att LKAB har en vilande gruva i Mertainen och 130 års deponier som innehåller sällsynta jordartsmetaller.
– Vill LKAB vara grönt ska man först återvinna gruvavfallet. Det är ju redan förstört berg som bara ligger och tar plats. Det är grön omställning.
Borriggen vid skidspåret väger 28 ton. De fokuserar borrningen på de blötare ställena under vintern för att inte riskera att fastna i myren.
Tio minuter på skoter så står vi bland tallar, fjällbjörkar och en 28 ton tung borrigg som liknar en stor eremitkräfta. Den tillhör den finska entreprenören Arctic Drilling Company och är en av fem riggar som prospekterar för LKAB här. Den grå duken fungerar som ett skal.
– Det är på grund av klimatförändringarna, så att det inte regnar in på vintern, säger chefen Arttu Pöyry.
Han berättar att det är den nyaste riggen och kan borra 2 000 meter. För varje ny borrkärna de tar upp klarnar bilden av malmkroppen en halv kilometer under våra fötter.
– Här är berget jättehårt så vi borrar ungefär 800 meter i månaden, säger Arttu Pöyry.
Om alla borrkärnor LKAB samlat in de senaste tre åren lades på rad skulle de sträcka sig sju mil till Vittangi. De är borrföretagets största kund med kontrakt på flera år, men det kommer med vissa utmaningar.
– Vi kommer hit med nya riggar varje år men det är svårt att få tag i lägenheter för våra anställda. Det är verkligen brist, vi hade helst kunnat hitta en bit mark att bygga ett stort hus på, säger Arttu Pöyry.
Han säger att gruvan dödar hus och att de inte vet om de har kvar rivningskontraktet om ett år.
Tuomas Mustonen från Finland hinner inte med så mycket annat under sina jobbveckor i Kiruna. "Men på sommaren brukar vi fara och flugfiska", säger han.
Borrstavarna är sex meter långa och kräver högt till tak. Vattnet till borrningen pumpas upp från gamla borrhål.
Arbetsledaren Sami Kämäräinen kommer från Rovaniemi. Teknikern Jonny Olofsson är Kirunabo. "Det är kul att vara med och skapa historia", säger han.
Härifrån ser man baksidan av Luossavaara. Det är ett populärt friluftsområde och en man på skidor vinkar när han stakar förbi på spåret bara några meter från borriggen.
– Jag har bara mött positiva reaktioner. Folk som rastar hunden stannar till och undrar hur det går och det är roligt att få berätta. Många är gamla LKAB-människor, säger Jonny Olofsson som är Kirunabo.
Han är tekniker och ansvarar för att leta borrplatser.
– Ute på myrarna måste vi verkligen vara på tårna. Vi vill inte dyka ner med en sån här för då blir det riktigt jobbigt. Än så länge har vi inte gjort det men det krävs preparering och förberedelse. Vi går aldrig ut på myrarna på sommaren utan fokuserar vinterborrningen på blötmarkerna, säger han.
Tuomas Mustonen pendlar från Brahestad för att jobba tolvtimmarsskift i sju dagar. Han saknar sina barn.
Inne vid borren träffar vi Tuomas Mustonen. Han veckopendlar från Brahestad där SSAB har sitt finska stålverk och berättar att en fördel är att man får se så mycket. Han tycker att Kiruna är vackert, särskilt i vårvintersol.
– Jag började jobba med det här första gången runt 2004. Så klart har jag gjort annat emellanåt men nu är jag här – igen, säger han och skrattar.
De jobbar i par, tolvtimmarsskift i sju dagar. Han tycker om jobbet, säger att det går att tjäna bra. 3 000-4 000 euro i månaden.
– Men jag har sexåriga tvillingar hemma så det blir ingen egen tid. Det är sorgligt att vara ifrån dem, säger han.
Hur länge ska du göra det här?
– Jag vet inte. Resten av livet, kanske.
LKAB vill bryta Per Geijer-fyndigheten och arbetar nu med ansökan om bearbetningskoncession för området.
Från ett konferensrum uppe i LKAB:s kontor ser man hur marken sjunkit ihop. Brytningen sker till stor del automatiserat med en metod som kallas storskalig skivrasbrytning. Ett effektivt sätt att ta ut malm ur branta malmkroppar men som orsakar markdeformationer. Det är därför Kirunas gamla centrum rivs.
Om Per Geijer-fyndigheten ska brytas ska LKAB välja markens öde. Att fylla igen hålrummet med en mix av sand, cement och gråberg kan ge liten påverkan, men det har aldrig gjorts i så här stor skala.
Gruvingenjören Johan Bergström pekar på skisser och förklarar att man bryter järn med rasbrytning för att det blir så mycket att fylla igen annars. En fördel är att LKAB har samlat sand och gråberg i över ett århundrade.
– Om det var en ensamstående järnfyndighet hade det inte funnits material för 100 procent återfyllning. När man bryter koppar och guld skickar man iväg nån futtig procent till kund, men nu råkar det här vara en fyndighet som är nära en gruva där vi har material att stoppa tillbaka, säger han.
Johan Bergström är gruvingenjör på LKAB och leder arbetet med att planera hur Per Geijer kan brytas.
Laura Lauri, sektionschef för fältutforskningen, berättar att malmen de undersökt hittills innehåller mer än 50 procent järn, sju gånger mer fosfor och mer sällsynta jordartsmetaller än i de andra fyndigheterna. Exakt hur mycket hemlighåller LKAB, men de har gått ut med siffran "mer än en miljon ton".
Ett skidspår kan säkert dras någon annanstans. Men kan renarnas flyttled skonas?
LKAB:s presschef Anders Lindberg svarar att det bara behövs några ventilationstorn och pumpanläggningar för fyllnadsmaterial om de väljer att fylla igen marken.
– Det är dyrare, man måste ha mer folk under jord och det kräver mycket transport av tunga material. Vi ska utreda metoden men det är klart att mycket talar för skivrasbrytning som den fungerar idag. Det är säkert, vi vet att det är lönsamt och sedan styrs det av hur malmkroppen ser ut. Därför behöver vi borra mer, säger han.
Han medger att samebyn kan bli väldigt påverkade.
– I så fall hoppas vi hitta lösningar för att minimera påverkan och kompensera för det. Vi har inte bestämt hur, vi vill ha dialogen med samebyn först och höra vad de tycker om de olika alternativen. Det här kan bli en stor utmaning, men vi tror att det går.
LKAB vill transportera malmen under jord till gruvan där infrastrukturen redan finns med förädlingsverk, gråbergshögar, sandmagasin, kraftförsörjning och järnväg.
Gruvbolaget tjänar många miljarder till statskassan och tidigare statsministern Göran Persson är ordförande. Samebyn har ett hundratal medlemmar med familjer och släktingar. Jag frågar om de känner sig små.
– Vi upplever att många instämmer i att det är kortsiktigt att spontanöppna nya gruvor. LKAB säger att det tar 10-15 år och det är spontant i ett samiskt perspektiv. Ett vingslag för de som levt i generationer här i Kirunaområdet, säger Karin K Niia.
LKAB ska utreda om de kan bryta malmen utan att förstöra marken. Samebyn tycker det är bra att det finns en vilja, men de tror inte att det går.
– Om det gått att bygga en gruva utan att göra markpåverkan så hade LKAB gjort en. Då hade man sluppit alla miljarder i utgifter för att flytta Kiruna stad, säger Karin K Niia.
Hon upprörs av tanken på att ett statligt bolag får tränga bort ett urfolk. Utan rent vatten och natur kommer vi människor inte långt, konstaterar hon.
– Det är svårt att med säkerhet säga att mina barn kommer ha möjligheten att fortsätta med renskötseln när de är tillräckligt gamla. Men vi är ett segt folk, så vi fortsätter ju.
Ett par vintergrupper med renar ska snart passera Kiruna. Karin K Niia vet inte hur många borriggar det är i området. "Jag har inte vågat åka och titta för jag mår så dåligt av att se det här", säger hon.