Den kände geologen gav namn åt malmen som hela Europa vill åt, inte främst för järnet utan det som gömmer sig inuti apatiten.
De sällsynta jordartsmetallerna.
Per Geijer uppmärksammade dem redan på 1930-talet i sina arbeten. De sågs inte som så viktiga, men det var nästan hundra år innan den så kallade gröna omställningen.
När Per Geijer dog 1976, 89 år gammal, var hans barnbarnsbarn, som också heter Per Geijer, sex år. Han är 52 år nu och minns tavlorna på väggarna. Men även glimtar av sin gammelfarfar.
– Jag har minnen från när vi var i Djursholm och han satt i sin fåtölj med filt över knäna, säger han.
Hans farbror har berättat att Per Geijers mamma först styrde in honom på zoologi, men att studierna stördes när de flyttade. Pappan jobbade med geologi på Statens geologiska undersökningar, SGU.
– En sommar skulle hans far till Kiruna i jobbet och frågade "ska du inte följa med dit och prova på det?" Och på den vägen blev det.
Hemma hänger ett porträtt av en ung Per Geijer. Han står på ett berg iklädd kängor med höga skaft och hatt med upprullat myggnät. Fotografiet andas nybyggaranda, tycker Per Geijer.
– Jag gillar den bilden, han ser otroligt snygg ut med hammaren i handen, hatt, myggnät och vit skjorta.
Vad har du fått berättat om honom?
– Det var ganska abstrakt med en farbror som stod på fjället med en hammare, men hela huset är fullt av minnessaker från honom. Det ligger små malmbitar lite överallt som vi inte vet särskilt mycket om, men som måste kommit därifrån. Bilden jag har är att han var väldigt viktig för LKAB.
Han har själv inte varit upp, men planerar en resa med rundtur på LKAB när dammet har lagt sig.
– Nu är det så hektiskt där uppe. Jag föreslog att jag kunde få en jaktstuga, men det gick de inte med på, säger Per Geijer och skrattar.
LKAB har efter 1925 brutit malm i numera vilande dagbrotten Haukivaara, Henry, Nukutus och Rektorn, skrevan på kanten av Luossavaara. Kommunen brukar dumpa snö där på vintrarna.
En ännu obruten malmkropp bakom berget upptäcktes långt före Per Geijer, redan i slutet av 1800-talet. Den fick heta Lappmalmen, inte så politiskt korrekt idag, men är i själva verket en av flera malmkroppar som kan sitta ihop i underjorden.
– Det finns fem olika järnmalmskroppar i det här området varav Lappmalmen är en, säger Peter Åkerhammar, utredare på SGU.
De sällsynta jordartsmetallerna är en grupp av 17 grundämnen som är kemiskt lika varandra och nästan alltid sitter tillsammans i olika mineral.
– Ordet sällsynta är lite missvisande för om man tittar i jordskorpan är det högre halt av sällsynta jordartsmetaller än till exempel koppar och bly, men däremot är de mineral de finns i relativt sällsynta, säger Peter Åkerhammar.
De sällsynta jordartsmetallerna har historiskt inte haft något användningsområde. Men på senare år har de blivit viktiga för tillverkningen av permanentmagneter i elektriska motorer i elbilar och vindturbiner.
– Men det gäller att hitta en fyndighet med tillräcklig volym för att få ekonomi i att bryta den, säger Peter Åkerhammar.
Kinesiska bolag producerar över 90 procent av världens sällsynta jordartsmetaller, men brytningen är smutsig. I en laglös del av grannlandet Myanmar sker brytningen på bekostnad av både miljön och bybornas hälsa.
Metallerna behövs för att kunna bygga både elbilar och vindturbiner och därför talar man nu om att bryta den kinesiska dominansen.
LKAB säger sig sitta på mer än en miljon ton sällsynta jordartsmetaller. Men ingen brytning har skett på den sidan av Kiruna sedan 1987 och det är oklart när de kan börja plockas upp.
Det kan ta tio år eller mer.
Men gruvbolaget tror att de på sikt kan tjäna mer pengar på sällsynta jordartsmetaller än på järnmalm.
– Nu kan vi ta upp kampen med den här fyndigheten, som är bra. Vi hade redan planer på att utvinna i våra befintliga gruvor. I Kiruna, Svappavaara och Malmberget finns fosfor och sällsynta jordartsmetaller, men i lägre halt än i Per Geijer, säger presschefen Anders Lindberg.
Per Geijer jobbar som säkerhetsrådgivare och har varit säkerhetschef på Svenskt näringsliv. Han hoppas på Per Geijer-malmen.
– Jag tycker det är skönt att vi börjar se behovet av att åtminstone till viss del stå på egna ben. Vi har varit bortskämda med att känna att vi inte har det behovet under många år där vi förlitat oss på omvärlden. I min yrkesroll kan man bli lite stressad då, säger han.