Han känns igen som "Naimakka-Åke" från riksmedia. När journalister ringer till Åke Siikavuopio, 80, handlar frågorna oftast om kylan vid stugan i Naimakka, vid gränsälven Konkämää i väglöst land mellan Karesuando och Treriksröset.
Men Åke bär på en mörkare berättelse. En historia om krig, död, nazister och spioner. Då andra världskriget rasade utanför husknuten.
– Vi såg ju kriget på andra sidan älven, säger han.
Men i familjestugan fanns en hemlighet under kriget. Åkes pappa Oskar Siikavuopio hade fått ett uppdrag av staten. Att ha koll på misstänkt verksamhet i området och att vara behjälplig med flyktingar i området. I största hemlighet huserade agenter förklädda till gränspoliser i huset som på så vis var en spionbas riktad mot tyskarna.
Åke Siikavuopio var då en ung pojke som pendlade mellan stugan och skolinternatet i Karesuando. Men han och hans yngre bror undanhölls inte hemligheten. Exempelvis visste bröderna att det fanns vapen på gården som alltid var laddade.
– Vi var så inne på att det här inte skulle snackas vidare och de litade på oss, säger Åke.
Exempelvis visste bröderna att det fanns vapen på gården som alltid var laddade.
– Vapnen var ju laddade men vi rörde dem inte. De litade på att vi inte rörde i dem.
Men spionbluffen var nära på att bli avslöjad. Under nyårsafton 1944 lämnade agenterna stugan och gick ut på älven. Den frusna älven var då full av firande tyskar.
– De sjöng och sköt med spårljusammunition i luften.
Samtidigt som spionerna minglade på älven, irrade sig en tysk soldat över till gården på svenska sidan.
– Han kom över till oss på natten och gick in i det här rummet, just vars de här motståndsmännen hade sina radioapparater. Han var ju på fyllan så han förstod ingenting. Pappa jagade ut honom till finska sidan. Det hade kunnat sluta värre om det hade blivit uppdagat att de var spioner och motståndsmän. De hade blivit skjutna.
Läget blev också skarpt när kriget led mot sitt slut. Från gården såg Åke och hans bror Tage hur beväpnade tyska soldater gick längs älven ett par hundra meter från dem.
– Motståndsmännen sa åt Tage att ropa åt dem. Han ropade: "Deutschland Kaputt".
Kommentaren uppskattades inte. En tysk soldat vände sig mot dem och såg aggressiv ut. Då ropade Tage "Heil Hitler" istället.
– Och det uppskattade dem.
Våren 1945 kom döden särskilt nära.
– Älven hade börjat gå upp. Jag och min bror var ute med båten. Så såg vi att det var något i riset längs stranden. Vi tog oss dit och då var det ett lik som flöt i älven.
Liket tros ha varit en kamrat till en rysk flykting som familjen gav härbärge. Flyktingen hade flytt tillsammans med kamraten från ett tyskt fångläger på finska sidan. Men vännen blev skjuten, berättar han.
– Så vi antar att det var han vi hittade.
Vid ett annat tillfälle minns Åke hur ett bombplan flög över finska sidan och släppte sin last. Hur en finsk älvgranne höll hårt i sin häst.
– De släppte sju stora bomber och det var bara 500 meter från oss. Det var väldiga smällar. Kittel lossnade från fönstret. Det skakade som tusan. Vi hittade bombsplitter på gården efteråt.
Familjen hjälpte till att ta emot krigsflyktingar. Det rörde sig om hundratals norrmän, berättar Åke.
– Norrmännen snackar stort nu om att de tar emot flyktingar. Jag kan nog säga att jag har hjälpt flyktingar jag också. De flesta var norrmän på den tiden.
Ryska och polska krigsfångar tog sig också till stugan. Han har också minnen av ett fåtal tyskar som deserterade.
– Det kom en och annan tysk, men det var inte många. De hade ett helvete också. Det hände i Karesuando att åtminstonde en tysk blev skickad tillbaka till tyskarna. Och han blev skjuten till med en gång när han kom till Finland.
Efter kriget försvann agenterna i huset som Åke hade lärt känna och fattat tycke för. Sina krigsminnen har han senare berättat om i en radiodokumentär. Men då hade inte hela bilden klar för sig, exempelvis vad agenternas riktiga namn var och vilka de arbetade för. I över 70 års tid förblev namnen en gåta, fram till att Lars Gyllenhaal hälsade på honom i somras.
– Det var roligt att få veta. Men det hade varit kul att få träffa dem. Om jag hade haft ett tillfälle att träffa en av dem åtminstone.
I vuxen ålder är han full av beundran över agenterna han bodde med.
– Det är klart man är imponerad. Det var nog mycket sånt där här uppe mot norska gränsen mot Pältsa. Där var det ett stort gäng med de här motståndsmännen och de var till oss ibland.
I dag har han släkt i Norrbotten men bor i Norska Oteren i Nordnorge.
– Här bor jag granne med de som flydde som flyktingar till Sverige och deras släkt.
Men Åke pendlar fortfarande ständigt till stugan i Naimakka – året om.