Joanne Shaw Taylor upptäcktes av Eurythmics Dave Stewart när hon var 16 år. Jag vet inte om det hade behövts en upptäckt, jag tror att hon hade gjort det lika bra utan honom.
Hur som helst är det mäktigt, tungt och fullständigt lysande när Joanne äntrar scenen på Kirunafestivalen en kall och jävlig torsdag. Det är väldigt mycket folk och ju mer hon spelar, desto mer festvalbesökare lämnar öltältet som ligger intill för att stå så nära hennes gitarr att de kan häpnas. Häpnas, såsom jag. Joanna spelar blues, inte den sortens blues jag personligen gillar, men det spelar ingen roll. Jag älskar henne. Hon har ett band som spretar åt olika håll, en dreadskvinna på trummor och en helt vansinnig man på bas. Vansinnig på det sätt att han dansar likt en galning och torkar frenetiskt av sin bas med en frottéhandduk efter varje låt. Trots den vansinniga basisten kan inget ta ögonen från Joanna Shaw Taylor, hon lyser som en stjärna. Joanne är blott 25 år och jämförs redan med legender och jag kan inte annat än att hålla med. Jag, som medioker gitarrist, vill bara hem och öva så fingrarna blöder. Jag vill vara som Joanna. Jag kan till och med vara djärv och säga att jag vill vara Joanna. Det är första dagen på festivalen men jag är övertygad om att det är Kirunafestivalens bästa bokning.