Detta kommer kanske bli en av världens längsta recensioner. Det började med att vi i kurirenstaben satt i bilen och skulle komma överens om vem som ska recensera vad. Jag tingade Hoffmaestro först av alla. Kan tyckas konstigt, kan till och med tyckas vansinnigt. Ni kanske undrar varför, eller så skiter ni fullständigt i det. Men i mitt blott 27-åriga liv har jag haft så många funderingar kring Hoffmaestro, till skillnad från många andra band om jag vanligtvis varit totalt död inför.
Jag har tyckt mycket, känt mycket, hatat och häcklat. Jag har varit livrädd inför tanken, och vetskapen, om att så många studentkillar dragit fram gitarren på efterfesten och rivit av ”Highway man”. Tänk att Hoffmaestro har varit en del i en masspsykos av gitarronanderande unga män som bara älskar till gitarrljudet av den stråtrövaren. Bara den tanken får mig att vilja kräkas. Med alla dessa frågor begav jag mig till LKAB-scenen 00.00 och besvikelsen är stor när Hoffmaestro inte kliver på förrän 00.30.
Bortkastad tid, tänk så mycket kul jag hade kunnat ha den halvtimmen. Istället måste jag umgås med en relativt stor publik och ingen av dessa kids är nyktra. Jag ställer mig tryggt bakom kanske det enda medelåldersparet i hela publiken. Sen händer det. Hoffmaestro kliver upp. Det som slår mig först och det som gör mig skamsen och lite lätt smutsig är att jag direkt känner att jag kan identifiera mig med dessa stollar. Ja, jag vågar kalla dem stollar då en tredjedel av bandet har på sig mjukisbyxor. Det händer mycket, jag vet inte vart jag ska fästa blicken. Jag menar kom igen, dom är ju 11 personer. 11 personer och inte en enda kvinna. Märkligt och dåligt är allt jag har att säga.
Hoffmaestro har även onaturligt många handdukar på scenen, handdukar som de använder till någon slags scenshow. Jättekonstigt. Men det är mycket rytm, rytm som jag kommer på mig själv att svänga min egen höft till en gång. En gång är ingen gång, har jag hört. Sen kommer baktakten och där försvinner mitt nästintill osynliga höftsväng. Men det är funky, och publiken brinner. Hoffmaestro kan leva upp till alla skriverier om att de är ett bra liveband. De dansar synkroniserat (älskar fenomenet) och reaggesvänget är deras bästa vän (hatar fenomenet).
Skulle jag vara en recensent som recenserar utifrån den allmänna uppfattningens perspektiv skulle jag ge denna spelning 5 kurirer men det kommer landa på 2 kurirer. Den extra kuriren slängde jag in på grund av de synkroniserade danserna. Jag är ett stort fan av detta. Dock skulle jag definitivt ha ett roligare liv om jag gillade mer. Alla älskar ju en person som gillar, till och med den som gillar gillar ju att gilla så man kan ju se det hela som en stor förlust för mig. Men jag jobbar inte så. Jag fortsätter hata och äckla.
Jag lämnar Hoffmaestro precis lika förvirrad som när jag kom. Jag lämnar Hoffmaestro med vetskapen om att ”Highway man” kommer fortsätta vara den största dängan för en kille att spela på en efterfest. Jag hatar killar som spelar gitarr på efterfester, men det finns en sak jag hatar mer. Jag hatar killar som spelar Hoffmaestro på efterfester. Sluta, genast. Alla ni efterfestlirare, se denna recension som en tjänst inför er framtida värdighet.