Fatboy
Kebnescenen
Kirunafestivalen
20.00
betyg 3
I ett tält utanför fönstret spelas Johnny Cashs Ring of Fire och en
halvtimme senare skiner solen fortfarande över fjällmassiven. På
scenen står rader av vintageinstrument och vintageförtärkare och någon
stämmer en ståbas. Rökmaskinerna sliter förgäves i vinden och det
naturliga ljuset.
Vad jag vill komma till är att det är som förr, när man inte behövde
låsa dörren om sig, när en tidning kostade 50 öre och läsken hette
sockerdricka och inget annat.
Så kliver Fatboy på i all sin prakt och hälsar publiken artigt
välkomna med en riktig rockstänkare och illusionen är i det närmaste
perfekt. Det enda som möjligen saknas är, hmm, få se nu, pin-uppor. Så
i andra numret Bad news from pretty red lips kliver en pinuppa upp och
genomför en på alla sätt otidsenlig striptease. Och så kommer två till
och alla tillhör de den burleska danstruppen Knicker Kittens. Sedan
kliver en glittrig gäst i form av självaste Lisa Miskovsky fram för en
duett.
Nu är jag inte den som påstår att det var bättre förr, men ATT det är
som förr, just nu, går inte att förneka. Fatboy spelar sin småputtriga
och härligt uddlösa Roy Orbison-rockabilly och allra bäst är de på
egen hand, utan övriga distraktioner. Framförallt är sångaren Tomas
Pareigis en stjärna med helt egen lyskraft, i sin vita Country and
Western-uniform, sin rufsiga lugg och med patenterade rock-moves.
Dock blir man lite mätt på läskeblask och Raketost efter tag. Och
mobiltelefoner ringer, och förvuxna moppekillar som ser ut att vara
hämtade direkt från korvmojjen i Fucking Åmål tränger sig bryskt förbi
mot helgens sista öltältsfylla och kebab, fast beslutna att parta som
det vore jordens undergång eller åtminstone 2011. När Fatboy, mitt i
detta moderna, brister ut i en underbart fragmentarisk version av
Johnny Burnettes Train-kept-a-rollin´, eller i en egen fantastisk låt,
eller i en obskyr cover på Johnny O'Keefes gamla Real Wild Child, så
kolliderar mina sinnen och jag blir lite yrslig. Jag tror det här hade
fungerat bättre på en dansbana ute i skogen för en helt och hållet
dedikerad publik, eller inomhus på en låg och liten scen någonstans.
Och detta utan att på något sätt förringa den hyfsat stora publik som
verkligen är här för Fatboy. Men illusionen, den för själva
50-talskonceptet så absolut nödvändiga, blåser bort mot tivolits
eurodiscodunk, och löses upp som en dimma från förr.
Mattias Alkberg
I ett tält utanför fönstret spelas Johnny Cashs Ring of Fire och enhalvtimme senare skiner solen fortfarande över fjällmassiven. På scenen står rader av vintageinstrument och vintageförtärkare och någon stämmer en ståbas. Rökmaskinerna sliter förgäves i vinden och detnaturliga ljuset.
Vad jag vill komma till är att det är som förr, när man inte behövde låsa dörren om sig, när en tidning kostade 50 öre och läsken hette sockerdricka och inget annat. Så kliver Fatboy på i all sin prakt och hälsar publiken artigt välkomna med en riktig rockstänkare och illusionen är i det närmaste perfekt. Det enda som möjligen saknas är, hmm, få se nu, pin-uppor.
Så i andra numret Bad news from pretty red lips kliver en pinuppa upp och genomför en på alla sätt otidsenlig striptease. Och så kommer två till och alla tillhör de den burleska danstruppen Knicker Kittens.
Sedan kliver en glittrig gäst i form av självaste Lisa Miskovsky fram för en duett. Nu är jag inte den som påstår att det var bättre förr, men att det är som förr, just nu, går inte att förneka. Fatboy spelar sin småputtriga och härligt uddlösa Roy Orbison-rockabilly och allra bäst är de på egen hand, utan övriga distraktioner.
Framför allt är sångaren Tomas Pareigis en stjärna med helt egen lyskraft, i sin vita Country and Western-uniform, sin rufsiga lugg och med patenterade rock-moves.
Dock blir man lite mätt på läskeblask och Raketost efter tag. Och mobiltelefoner ringer, och förvuxna moppekillar som ser ut att varahämtade direkt från korvmojjen i Fucking Åmål tränger sig bryskt förbi mot helgens sista öltältsfylla och kebab, fast beslutna att parta som det vore jordens undergång eller åtminstone 2011.
När Fatboy, mitt i detta moderna, brister ut i en underbart fragmentarisk version av Johnny Burnettes Train-kept-a-rollin´, eller i en egen fantastisk låt, eller i en obskyr cover på Johnny O'Keefes gamla Real Wild Child, så kolliderar mina sinnen och jag blir lite yrslig. Jag tror det här hade fungerat bättre på en dansbana ute i skogen för en helt och hållet dedicerad publik, eller inomhus på en låg och liten scen någonstans. Och detta utan att på något sätt förringa den hyfsat stora publik som verkligen är här för Fatboy. Men illusionen, den för själva 50-talskonceptet så absolut nödvändiga, blåser bort mot tivolits eurodiscodunk, och löses upp som en dimma från förr.
