Vår granskning av hemstödsavdelningen vid Kiruna kommun fortsätter. Tidigare enhetschefen Eva beskriver hur kraven på ständig tillgänglighet skapade en orimlig stress, men när hon och hennes kollegor slog larm fick de inget stöd. Socialchefen vill inte låta sig intervjuas.
Eva, som vi kan kalla henne, har också en bakgrund som enhetschef inom hemstödet i Kiruna kommun. Tiden på den posten har liksom hos de andra vi har talat med lämnat spår. På arbetsplatsen finns en kultur som för en utomstående är svår att föreställa sig, menar hon. Chefer håller varandra om ryggen, sluter leden och offrar medarbetares hälsa och välmående på vägen.
– Jag visste ju att jag var besvärlig för avdelningschefen. Jag sade till henne vad jag ansåg om vår arbetsmiljö och jag förklarade situationen för inspektörerna från Arbetsmiljöverket.
Eva beskriver en arbetssituation där närmast omänskliga förhållanden rådde för enhetscheferna. En stor fråga var kravet på ständig tillgänglighet. De fick veta att de skulle gå att nå per telefon dygnet runt. Självklart måste en enhetschef vara ständigt nåbar för sin personal, påpekar Eva. Men nåbarheten gällde inte bara att vara tillgängliga för sina underställda, enhetscheferna skulle vara nåbara för alla, exempelvis anhöriga. Någon ersättning skulle inte utgå, eftersom de hade förtroendearbetstid. Frånvaro bland enhetscheferna och avdelningschefen skulle alltid lösas genom att de skulle täcka för varandra. Om avdelningschefen var borta skulle enhetscheferna sköta hennes jobb, vid sidan av sina egna. "Frågor har även kommit om tillägg i lön om man täcker för någon annan. Det står inte skrivet i något avtal. Det blir heller inget påslag på lön. Alla vi chefer på förvaltningen ingår i socialförvaltningens ledning och ansvarar för verksamheterna som dessutom har dygnet runt-ansvar", skrev socialchefen i ett e-postmeddelande som vid ett tillfälle vidarebefordrades från avdelningschefen till enhetscheferna.
– Våra telefoner skulle vara öppna för alla dygnet runt, något annat fanns inte, berättar Eva.
Avdelningschefen lade sig i enhetschefernas arbete på vad som beskrivs som ett orimligt sätt. Eva berättar hur hon bland annat bestämde hur enhetscheferna skulle lönesätta sina underställda verksamhetsledare. Då hade avdelningschefen varit borta från sin tjänst i ett års tid.
– Så får det inte gå till, detta följde inga regler. Men avdelningschefen tyckte att verksamhetsledarna hade för höga löner.
Verksamhetsledarnas fackliga företrädare ifrågasatte lönesättningen. Då kallades enhetscheferna in till avdelningschefen för enskilda samtal.
– De kallades för medarbetarsamtal, men de var medarbetarförhör. Allt som vi sade skulle skrivas in i våra personalakter. Det som står där är nog inte till min fördel, konstaterar Eva.
Hon beskriver, liksom de andra, en arbetssituation där hon och hennes kollegor blev utsatta för ständiga påhopp. Det började direkt den ordinarie avdelningschefen var tillbaka i tjänst. Projekt som hade startats upp blev nedlagda.
– När XX kom tillbaka blev vi ifrågasatta och fick veta att allt vi har gjort var fel. Vi kallades till ett möte där vi fick ta emot den ena käftsmällen efter den andra. Känslan var väldigt dålig när vi gick därifrån och det påverkade oss som grupp väldigt negativt.
Även för Eva slutade det med sjukskrivning och så småningom byte av arbetsplats.
– Min tolkning av hela situationen är att vi inom vår arbetsgrupp var för frispråkiga och att vår kompetens i gruppen blev ett hot mot ledningen. Känslan jag har är att de högre cheferna skyddar varandra så till den milda grad att man undrar vad de har för hållhakar på varandra.