Europe avslutar, oundvikligen, med det nummer som jag hoppas slippa nämna vid namn. Och det är verkligen en fånig låt. Materialet från de fyra skivor som gruppen släppt sedan återföreningen 2004 är inte heller särskilt kvalitativt. Men jag är faktiskt inte här för att berätta hur Europe låter i allmänhet – det vet ju folk redan – jag ska säga hur de låter just ikväll.
Och det bär mig emot, eftersom det strider mot mina fördomar, men de är verkligen bra. Publikfriarna är perfekt utspridna över det en och en halv timme långa setet och energinivån är omänskligt hög hos de nu 50-åriga pudelrockarna från Upplands Väsby. Just för att de är så pass gamla riskerar de ju också bli förlegade och pinsamma per automatik, men nej – Joey Tempest är lika snygg och karismatisk som någonsin förr, och hela upplevelsen blir förvånansvärt behaglig och fantastiskt sympatisk.