Under förra årets upplaga av Kirunafestivalen hette den största attraktionen för de allra yngsta besökarna Sean Banan. Hans material verkade bestå av tveksamma värderingar och pinsamt innuendo. I år fylls positionen av en väldigt annorlunda artist. Yohio.
Inte för 17-åringen från Sundsvall nödvändigtvis gör musik som är speciellt riktad till barn – men de verkar onekligen gilla honom. Publikytan framför Cityscenen domineras av väldigt små människor, sittandes på valfri förälders axlar, iförda hörselkåpor, entusiastiskt viftande med händerna. Och det är fint, han är en fin förebild. Det är hoppingivande att dagens unga kan ha en manlig idol i klänning – och inte se någonting konstigt med det.
Sedan finns det kanske inte så mycket att hylla rent musikaliskt – ljudbilden är ofördelaktig och sången stundvis falsk – men som jag förstår det handlar Yohios valda genre, visual kei, primärt om image. Och genom de glasögonen gör Yohio och hans extremt snygga band ett välbehövligt fashion statement. De för med sig hoppet om att rosa päls och svarta läderleggings en dag ska kunna vara norm på Kirunas gator.
En av Yohios medmusikanter komplimenterar, vid ett tillfälle, stadens "episka utsikt". Publiken jublar. Kiruna delar gärna med sig av utsikten – och i utbyte får de en dos glamour.