Drömmen om rekordharren

Slutet på juli brukar innebära en fiskeresa till en sjö ute på Esrange raketfält. Vis av tidigare erfarenheter från dessa vatten var förväntningarna precis som vanligt högt uppskruvade. Efter att ha korsat sjön en den ranka båten som knappt förtjänar att kallas flytetyg började äventyret. Gästfria som vi är hade vi överlåtit premiärkasten till en rookie på resmålet. Henrik som vanligtvis arbetar som fotograf på en mellansvensk tidning trodde väl inte själv att resultatet skulle vara så direkt. Andra kastet böjde sig spöt i en stram båge och han fick sig en kamp som till slut innebar att han slagit sitt personliga rekord i harr. Harren som Henrik förvånat höll i stenhårt grepp vägde modiga åtta hekto, kanske inte en riktig tungviktare, men för en som inte har fiske som huvudintresse ett riktigt bra resultat. Sällskap i första rummet
Givetvis handlar denna resa om fiske, men den handlar också lika mycket om att umgås. Gänget i år bestod av en brokig skara där fyra av deltagarna kommer från tidningsbranschen, en från fastighetsbranschen och en från rymdindustrin. Givetvis finns det mycket att prata om, men jag lovar att Fuglesangs framtida rymdpromenad inte nämndes en enda gång. När vi kom till bäcken första kvällen så blev vi varse om vad den torra sommaren hade gjort med vårt favoritvatten. Där vi under 2008 kunde drilla kilosharrar kunde vi nu istället grilla lite mindre harrar. Vattenståndet var klart brandskattat och vi kunde utan problem vada omkring i forsen utan att riskera blöta strumpor.Gömde sig effektivt
Trots att vi under fyra intensiva dagar sökte efter jätteharrarna och storöringarna så lyste de med sin frånvaro. Nu är inte dessa två bäckar två helt vanliga bäckar. Ett dåligt fiske där innebär nödvändigtvis inte dåligt med fisk. Uppskattningsvis fick vi väl mellan tummen och pekfingret 150-200 harrar som vägde mellan ett halvt kilo och ett kilo och en handfull öringar, men jämfört med tidigare år var detta inte ett bra fiske. Givetvis tog vi inte upp mer än en bråkdel av dessa utan de fick en ärlig chans att växa något år till.Trots att Roland och
Andreas frekvent la ut
flugorna perfekt, trots att Calle och Ingvar gick långa sträckor och trots att jag och Henrik grävde djupt i hålorna hittade vi inte de harrarna som tidigare fått chansen att växa sig till riktigt stora harrar. Så här i oktober när hösten står för dörren finns en dröm som ligger nio månader framåt i tiden och den drömmen handlar om strömmarna i våra favoritbäckar.Drömmen om rekordharrar.

Drömmen om rekordharren

För femte året i rad styrde jag och mina vänner bilen från Luleå mot Kurravaara utanför Kiruna. Fyra timmar i bil och en stund i helikopter hade tagit oss från kusten till ödemarken nordost om gruvstaden.