Familjen är fyra människor av en bit över 500 som flyttas vidare när Migrationsverket stänger.
Vi sitter i vardagsrummet i den tvårummare som Migrationsverket ordnat åt familjen bestående av pappa Abdulmalek Saleh Abdullah, mamma Lina Ahmed Noman, dottern Amman och sonen Saleh. När de kom till Sverige förra året placerades de först i Vittangi.
– För första gången sedan vi lämnade Jemen infann sig en slags ro, vi började känna oss trygga, berättar Abdulmalek.
Mamma Lina började jobba lite i ett bageri. Barnen fick börja i skolan och Saleh tar fram en grön anteckningsbok. I den har han hälsningar från klassen när familjen flyttades till Kiruna.
Innan kriget bröt ut levde de ett vanligt liv i Jemen, Abdulmalek och Lina drev en restaurang tillsammans. Det är fem år sedan som familjen valde att fly och då splittrades de. Abdulmaleks mamma och ena syster bor i Egypten, hans bror är papperslös och rör sig mellan Etiopien och Somaila. Abdulmalek, Lina och barnen bodde ett tag i Egypten men situationen där blev ohållbar.
– Egypten vill inte ha flyktingar, vi kunde inte jobba och barnen fick inte gå i skolan. Till sist fick vi fem dagar på oss att lämna landet.
De sökte sig vidare och valde till sist att söka sig till Sverige. De hörde både bra och dåliga saker.
– Vi hörde att det var bra för barnen, men också att där fanns mycket rasism, men vi valde att försöka i Sverige för barnens skull.
Sedan de kom till Sverige har Abdulmalek försökt att skaffa ett jobb, utan framgång. Det är en av orsakerna till att familjen måste flytta till Skellefteå, där Migrationsverket placerat dem.
– Det kan såklart bli bra. Men det är samtidigt väldigt osäkert. Vi kommer inte att få ha en egen bostad, vi måste välja att antingen bo med flera familjer eller återvända till flyktingförläggning, säger Abdulmalek.
I de papper som Migrationsverket skickat hem till dem står förutom avresedatum hur mycket packning de får ta med sig.
– Två stora väskor och en liten, 25 kilo per person. 25 kilo för mig, för mamma, för pappa och för min syster, säger Saleh som är den i familjen som lärt sig bäst svenska hittills.
I 25 kilo per person ingår att familjen måste ta med matgrejer, sängkläder, kuddar och täcken. Salehs skidor som han fick av en granne när han fyllde år i januari ryms inte, så de måste de sälja eller ge bort. Det värsta är att de inte vet hur det ska bli i Skellefteå.
Hur är det för er att leva med vetskapen att ni inte har kontroll över var ni ska bo?
– Det är svårt. Men det jobbigaste just nu är att vi inte vet när barnen ska få börja i skolan igen, säger Lina.
För Saleh och Amman är det hemskt att behöva lämna de kompisar som de fått och börja om igen i Skellefteå.
– Jag kommer också sakna badhuset, jag är där så fort jag är ledig, säger Amman.
Saleh hade gärna stannat i Vittangi.
– Vittangi är bäst! Jag saknar mina kompisar och mina lärare där, säger han.
Familjen flyttar i mitten av mars, men Abdulmalek har en intervju med Migrationsverket i Kiruna i slutet av månaden och måste åka tillbaka då. De vill stanna i Sverige, att återvända till Jemen är inte ett alternativ och asylutredningen pågår.