Abisko är ett unikt ställe för forskning eftersom det ligger i gränslandet mellan skog och tundra. ”Det är områdena vid gränserna som förändras mest nu på grund av klimatförändringarna”, säger forskaren Keith Larson.
Forskningstraditionen går mer än ett sekel tillbaka i tiden här. Läget och förutsättningarna gör Abisko speciellt.
– Det finns inga många sådana här ställen. Det finns många otroliga forskningsstationer i den arktiska världen, men här kan du göra allt, säger Keith Larson.
Larson är amerikanen som har jobbat på den naturvetenskapliga stationen sedan 2013 och han är projektsamordnare vid Umeå universitet.
– För mina kollegor från Kanada är det billigare att flyga till Stockholm, komma till Kiruna och forska här än det är att forska i den arktiska delen av Kanada. Allt är så tillgängligt. Det betyder att vi har labb som du ofta inte har på forskningsstationer. Du kan testa det här och sen bestämma om det är värt att fortsätta forska om det. Du kan inte göra det på ställen där det behövs flera chartrade plan, helikopter eller båtturer för att komma dit. Du kan ta nattåget från Arlanda och nästa dag är du på forskningsstationen. Det är unikt.
Abisko är stället där man tydligt kan se hur trädgränsen har flyttat sig uppåt de senaste åren.
– Det finns flera saker som gör Abisko speciellt. Ur det moderna perspektivet är vi vid gränsen vid den boreala skogen där vi har tallar och granar. De trädslagen är viktiga i Sverige ur en ekonomisk synpunkt. Norr om oss finns de klassiska tundraområdena. Men det är områdena vid gränserna som förändras mest nu på grund av klimatförändringarna.
På forskningsstationen i ett område utan industri och storstadstrafik går det att forska mer effektivt kring vad som händer med koldioxiden.
– De stora frågorna vi har kring klimatförändringarna hör ihop med många av de här ekosystemen och områdena. Är de ett sänke, tar de upp mer koldioxid än vad de ger eller ger de mer koldioxid än vad de tar upp? Det kan du se när du studerar ett sånt här ställe. Frågan är: Vad är framtiden? Vi kan svara på de frågorna här och göra det på ett meningsfullt sätt.
Gammalt och nytt. Till vänster den nya väderstationen som snart ska tas i bruk och längre bak den klassiska väderstationen på forskningsstationen.
Vi har tidigare berättat om Keith Larsons projekt ”Visualizing Change” där han vill nå ut med berättelserna om hur klimatförändringarna påverkar oss. Och han skräder inte orden när han beskriver hur illa läget är.
– Vi är längst ute på en klippa där vi försöker komma underfund med hur går vi tillbaka från klippan så att mänskligheten kan frodas igen. Om vi kokar ner det, handlar det om koldioxid. Vi har släppt ut alldeles för mycket koldioxid i luften. Hur backar vi från det? Du kan inte bara stänga av kranen och vänta dig allt ska bli bra nästa morgon. Det kommer att ta decennier att förändra ekonomier, industrier och samhällen. Vi har tappat bort de senaste 40 åren, för vi visste vad vi behövde göra.
Känner du dig hoppfull eller blir du ledsen över hur det är?
– Jag känner alla de känslorna. Det bästa är att vi inte behöver ett gäng miljardärer som inte betalar skatt som ska rädda oss. Vi har solceller, vi har vindturbiner, vi har jordbrukstekniker och skogstekniker som kan leda till att vi får hållbara ekonomier. Än en gång, det kommer inte att hända över en natt, men vi har de möjligheterna. Om vi vill och satsar på det, kan vi om 30 eller 40 år vara på ett helt annat ställe. Världen kommer att förändras väldigt mycket, men vi kommer att vara mycket mer beredda på det än nu. Jag har en treåring och en sexåring och helt ärligt vet jag inte hur deras värld kommer att se ut. Och det är lite skrämmande.