Jan Wennberg är en pensionerad busschaufför som brukar hoppa in då och då på Ekmanbuss – flexibussitet. Men resan upp till Riksgränsen skulle bli något han sent glömmer.
Allt startade i Täby där asylsökande skulle kliva på bussen som skulle ta frakta dem till Riksgränsen. Stämningen var orolig. Folk klev i och ur bussen och hela resan försenades. Men Jan Wennberg gjorde precis som han alltid gör när passagerare kliver på bussen.
– Jag tittade varenda gäst i ögonen, det tillhör mitt sätt att arbeta. Och då såg jag rädsla och skräck i ögonen hos de här personerna men ingen sade någonting, säger Jan Wennberg.
Resan fortsatte norrut och det var när frågan om lösenord till bussens wifi-nät kom på tal som stämningen började lätta en aning.
– Jag fick tag på en som kunde lite bättre engelska som kunde översätta. Sedan började de googla och de frågade mig hur man stavade till Riksgränsen.
Dagen blev till natt och Jan gick och lade sig samtidigt som kollegan Björn Jacobsson fortsatte färden norrut. På morgonen befann de sig utanför Gällivare och eftersom Jan tidigare hade bott i Kiruna så kände han till området.
– Björn säger till mig att "Janne, kan inte du guida du som har bott här?" och då blinkade det till i skallen hos mig för jag är ju lite snacksalig.
Sagt och gjort. Jan greppade mikrofonen och berättade om Gällivare, Malmberget, Dundret och områdena de passerade. Plötsligt kom en man i 23-årsåldern och tog mikrofonen. För en kort sekund undrade Jan vad som hände men sedan förstod han att mannen översatte guidningen till arabiska. De turades om så hela vägen till Riksgränsen.
– Jag berättade mycket personligt om mina minnen från 70-talet. Om festerna på tåget, skidåkningen och allt roligt man gjorde då.
– Det kom ett och annat fniss, ett och annat skratt och några applåder.
Stämningen lättade och passagerarna som hade suttit tysta i många timmar började nu prata med varandra.
– Det kändes helt underbart efter att ha sett de här rädda ögonen, säger Jan Wennberg.
Migrationsverkets personal undrade vad de hade gjort med alla ombord, när de var så glada och öppna. Jan och Björn förklarar då att de har behandlat dem precis som vilka andra gäster som helst.
– När de tar sina väskor så tar de oss i hand och tackar för resan och de tyckte att det hade varit bra – trots pannkakorna till mat.
Det som verkligen berörde Jan Wennberg var trots allt när hans nyfunne vän, den 23-årige mannen som översatte hans guidningar längs vägen kom fram till honom. Händelsen är något som har berört Jan djupt.
– Jag ser hur tårarna rinner och jag får en enorm bamsebjörnkram av honom. Han tackade för resan och tyckte att det hade varit så fantastiskt.
Någon dag senare var Jan Wennberg tillbaka i Stockholm. Han författade inlägget på Facebook som i dag har över 5 300 delningar och otaliga kommentarer. Inte precis vad Jan hade väntat sig.
– Jag är jätteglad över spridningen men även de positiva kommentarerna från kända och okända personer. Men det som var så skönt var att se ögonen hos de här människorna, att de inte längre var rädda.
– De kunde någonstans i sin tunnel se ljuset och medmänskligheten.