”Fädernas missgärningar” heter Åsa Larssons sjätte och sista bok i serien om Rebecka Martinsson. Den släpptes på lördagen. På Kupolengallerian bjöd Kiruna Stadsliv på fika och det var en jämn ström av fans som ville ha sitt exemplar signerat av författaren.
Anette Pipping tillhörde de första som fick en bok signerad.
– Jag har läst alla böckerna och jag har sett filmerna. Jag tycker att det är kul att de skildrar miljöerna här uppe. Det tycker jag är extra kul faktiskt. Det är inte så många romaner som är så, säger Anette Pipping.
Hur känns det att är den sista boken om Rebecka Martinsson?
– Jag tror att hon har nån annan på gång. Det är bara kul att det blir som ett avslut nu. Det ska bli spännande att se hur det blir.
Vad gör Åsa Larsson till en bra författare?
– Det är en svår fråga. Men hon är jordnära och många saker är realistiska. Hon håller sig nära det vanliga. Jag tror att det är det som man har slagits av och det som filmerna har illustrerat. Det är lätt att känna igen sig i hennes böcker. Det är så realistiskt allting och sen skriver hon målande så att det är spännande att följa.
Monica Bellander är barndomskompis med Åsa Larsson och säger att hon har längtat efter sista historien om Rebecka Martinsson.
– Det känns jättetråkigt, men vi får hoppas att det kommer nån ny person som man kan fästa sig vid. Det är så roligt när det är författare här uppifrån också, att det inte bara är författare söderifrån.
Vad tycker du om bilden hon ger av Kiruna?
– Jag tycker den är bra för hon fångar verkligen själen här uppe. Vi är gamla barndomskamrater så vi har följt varandra under årens lopp. Ibland närmare och ibland på avstånd. Men ändå har vi haft lite sporadisk kontakt då och då.
Det måste vara häftigt att Åsa blev det hon blev?
– Men det förstod man redan då att hon hade fantasi.
Då blir det helgen till att läsa?
– Ja, det blir det. Det blir hem och brygga en stor kanna te. Sen sitta och läsa.
Huvudpersonen njöt mest av stunden.
– Med risk för att låta insmickrande så är det här det bästa. Att böckerna får landa i sin egen hemstad och mötet med folk som har koppling till dem och känner igen dem. Som är släkt med mig på olika sätt. Oftast kan författarsigneringar vara ganska ödsliga. Men det här är bara nöje, säger Åsa Larsson.