"Bluesens nya ansikte"

När jag, inför intervjun med Joanne Shaw Taylor, lyssnade på hennes senaste skiva slogs jag av hur många av de långsammare spårens arrangemang och gitarrspel påminner om John Mayers. Jag är dock livrädd för att nämna detta under samtalets gång, eftersom jag fruktar att hon ska ta det som en förolämpning (det känns som att många artister med stor integritet har svårt för den superkommersiella virtuosen), men Joanne avslöjar att Mayer blivit en stor inspirationskälla sedan hon för fyra år lämnade sitt hem i Birmingham, England, till fördel för Michigan och Detroit. Hon berättar att de har en stor kärlek till Stevie Ray Vaughn gemensamt och hon dessutom har JJ Johnson, Mayers trummis, bakom pukorna på sin nya skiva. En skiva som, för övrigt, är schemalagd för utgivning den 19 september i år.
 
Joanne Shaw Taylor visar sig vara 27 år i år, men trots att det faktiskt är ett par år äldre än vad alltid pålitliga Wikipedia påstår, så har jag ändå svårt att greppa hur ung hon är. Inte då jag träffar henne kroppsligen – hon ser, om någonting, ännu yngre ut – men då jag lyssnar på hennes musik. Rösten som på skivorna byter av blueslicksen låter nämligen så otroligt gammal och levnadstrött (i positiv bemärkelse, alltså). Den är liksom djup och sliten ("Jag är en vresig gammal tant fångad i en 27-årings kropp", skämtar hon) och precis som jag tenderar att göra i de flesta sociala situationer tar jag upp exemplet Tom Waits. I det här fallet är referensen dock relevant, eftersom båda artisterna i början sjöng på ett mer traditionellt vis, men vid en given punkt i sina karriärer hittade nya sätt att använda rösten på – sätt som de var mycket mer bekväma med. Joanne hittade sitt djupa läge när hon var 22, och plötsligt hade hon en bluesröst som matchade hennes bluesgitarr.
 
Det var dock några år tidigare som Joanne Shaw Taylor fick sitt första genombrott, då hon som tonåring upptäcktes av Dave Edwards, alltså ena halvan av Eurythmics. Kontakterna som han förde med sig ledde till ständigt turnerande, ett första skivkontrakt och har, så sent som för några veckor sedan, betalat av sig på ett stort sätt. I början av juni hörde nämligen en viss Annie Lennox av sig och frågade om Joanne ville kompa henne på drottningens diamantjubileum. "Jag ska kolla min kalender", svarade Joanne, men några dagar senare stod hon oundvikligen där – på Buckingham Palaces trappa – och solade inför 12.000 människor. Kanske inte lika episkt som när Brian May spelade God save the queen på palatsets tak – men definitivt mer smakfullt.
 
Man kan alltså inte neka att Joanne Shaw Taylor, en artist som musiktidningen Blues Matters kallade "Bluesens nya ansikte", verkar gå en ljus framtid till mötes. Om än i moll, för det mesta.
 
Fotnot: Taylor spelar även fredag, på Kalottjazzfestivalen i Haparanda, samt den 4 augusti i Bluestältet på Lulekalaset.