Trasmattor, pinnsoffa, köksbord och bokhylla. Det är oktober i Kiruna och på scenen i Nåjdens sal börjar ett klassiskt kök i Tornedalen växa fram. Kiruna bokhandels Tora Lindberg och Åsa Larsson, som är ambassadör för Kiruna bokfestival, ordnar med kuddar, lampor och böcker. Tre kvällar med en rad av stora författarnamn på scen väntar.
Det har gått ungefär en månad sedan Åsa Larsson och Ingela Korsell släppte den sista boken i Pax-serien för barn- och ungdomar, Draugen. Efter tio böcker på fyra år försöker Åsa Larsson fortfarande smälta framgångarna. På boksläppet i Mariefred stod barnen och köade i över tre timmar för att få en signerad bok.
– Ibland målar man upp den här katastrofbilden av att barn inte läser, men jo, barn läser. Att ha fått vara med och göra det, att skapa den här världen som de vill vara i, och längtar att få läsa nästa del om och som de inte vill lämna. Att få vara med om det i ens författarliv är fantastiskt, säger Åsa Larsson.
Pax-serien har jämförts med både Harry Potter och Bröderna Lejonhjärta. Men Åsa Larsson ser sig inte som någon svensk motsvarighet till JK Rowling.
– Ingen är som JK Rowling, Gud välsigne henne. Men det behövs många böcker där ute, och att bara få vara med och skapa det där läsmiraklet, den där världen som läsare vill gå in i och inte vill lämna, jag tror att det är det folk menar när de jämför.
I framtiden skriver Åsa Larsson gärna fler böcker för barn. Men närmast är det dags för den sjätte och sista Rebecka Martinsson romanen att ta form.
– Jag hade en halv roman i datorn när jag lämnade henne, och jag märker att nu har den gjort slut med mig, den vill inte alls bli färdigskriven så där får jag börja om från början.
Det har hunnit gå sex år sedan Till offer åt Molok kom ut. Under tiden har mycket hunnit hända i Kiruna.
– Min första bok kom ut 2003 och 2004 sa LKAB att vi måste flytta den här stan. Nu när den sista boken kommer så ser man det, det händer. Nu måste det också in i romanen, det finns inget annat alternativ. Det är en svår berättelse att berätta.
Åsa Larsson ser samhällsomvandlingen tydligt varje gång hon kommer till Kiruna.
– Man åker förbi hyreshus där framsidan är borta. Det är som ett dockhus där alla lägenheter bara gapar, man ser tapeterna där inne liksom. Det är lite chockartat, säger hon.
– Jag sörjer ju, det är som nästan att man inte vågar säga att man sörjer för att man måste vara så positiv hela tiden. Jag är jätteglad över att Kiruna lever, att folk har jobb, att folk kommer på bokfestivalen och att det händer grejer. Men får man sörja att stan fysiskt försvinner? Jag gör det i alla fall.
Stadsomvandlingen kan även komma att påverka Åsa Larssons författarskap.
– Kommer jag skriva romaner som utspelar sig i nya Kiruna eller i ett Kiruna i förändring? Kanske ska man ändå som författare vara en del av den berättelse som man berättar, och när jag inte bor här så är jag ju inte det, funderar hon.
Den framtida platsen för kommande romaner kan mycket väl finnas någon annanstans i Norrbotten eller i Tornedalen. Sökandet efter ett hus någonstans här uppe där hon skulle kunna tillbringa perioder i framtiden fortsätter.
– Tornedalen drar, men även några av de andra älvdalarna i södra Norrbotten, fjällvärlden drar och Malmfälten drar. Jag tänker att när det är dags och mitt yngsta barn har flugit ut, då kan jag bestämma mig.
Under tiden stillar Kiruna bokfestival en del av den hemlängtan som ännu bor i Åsa Larsson.
– Det här känns som en äkta koppling tillbaka hit till de som är mina viktigaste läsare. Att bara få komma upp hit och vara en del av det här är så otroligt stort. Man plockar hit författare, berättelser och världen, men det går ju åt andra hållet med, säger Åsa Larsson och berättar om författare som inspirerats till att skriva om Kiruna i kommande böcker efter att ha besökt bokfestivalen.
– Det är genom kultur man skapar identifikation och att man blir sedd. Om vi sedan pratar fördelningspolitik, vem som är bidragstagare och bidragsgivare, att man vill ha akutsjukvård och BB. Det är genom kulturen som man får gehör för det så småningom. Man skapar en grund och det går inte att mäta värdet av det. Det är en fjärilseffekt som är så stor att det inte går att se.