Men tänk så här: ju längre ett samhälle existerar desto mer organiserat blir det. Konserter nuförtiden är så uppstyrda, välarrangerade och välpreparerade att förutsägbarheten ofta är nästintill allomfattande. Och då är det nästan bara förlösande när något som regn är framme och rycker undan mattan framför en. Det är ju bara upplevelseförhöjande med förändrade premisser.
Det är lite kallt och det är inte så jättemycket folk i publiken.
Annika Norlin säger att hon har problem med rösten och hon har heller inte full kraft i sin stämma. Samtidigt är hon en sådan person som alltid går upp helt i musiken oavsett utgångsläge så det spelar inte så stor roll. Hänryckningen kommer ändå och i den finns inga poser, vilket är oerhört befriande.
Just ikväll tycker jag regnet förstärker den känsla som jag tycker ligger till grund för Säkerts storhet: det vill säga: den där otvungna obryddheten.
Man märker att hon skiter i saker. I helt rätt saker. Och man märker att hon bryr sig om andra saker helt omåttligt mycket, och det känns hela tiden som att det sker på rätt ställen.
För konstnärskap handlar om att skita i allt och bry sig hårt. Och det är få som kan signalera fuck allt med en så varm, positiv och medmänskligt inbjudande hand som Säkert gör.
Jag vet inte om ni fattar vad jag menar (hur ska jag kunna veta det?) men jag tycker att hon liksom predikar om vad som är viktigt och vad som inte är det. På ett fint sätt. Och att det är vad det hela handlar om.
Norlin och bandet bjuder oss på sina karaktäristiskt säkertska kort.
Det är väldigt vackert i all sin subtilhet. Det är liksom tröstande och uppmuntrande när man står där i sin blöta jacka och försöker hålla värmen (och förtränga minnet av langosen man just åt).
Otvungenheten är såväl total som ömsesidig. Den går åt båda håll.