Det var i torsdags kväll som Mia Lindmark plötsligt skrek till när hon höll på att hälla upp dricka till åttaårige sonen Alvin och därefter föll ihop på golvet.
– Jag stod precis bakom henne och hann fånga upp huvudet innan hon slog i golvet. Jag fick ingen kontakt med henne, kände ingen puls. Jag trodde att hon hade fått hjärtstillestånd och var säker på att hon skulle dö där på golvet, säger sambon Christoffer Beckéus som larmade 112.
Under tiden Christoffer pratade med SOS vaknade Mia till för att få beskedet om att det inte fanns någon ambulans. Hon hade fortfarande svåra smärtor och blev livrädd berättar hon.
– Det enda jag kunde få fram då var att de skulle ringa min mamma som är sjuksköterska och jobbar med akutsjukvård och som kom direkt. Hon blev helt chockad över att ingen ambulans kunde komma och sa att det inte var första gången och inte skulle vara den sista, säger Mia.
Mia piggnade till tillräckligt mycket för att med stöd från mamman och sambon kunna gå nerför stentrapporna och till den väntande bilen. Även två bröder till Mia hade kommit för att hjälpa till.
– Det kändes jättebra att hon piggnat till lite, men jag kände mig absolut inte säker och hon hade fortfarande tryck över bröstet och huvudvärk, säger Christoffer.
Christoffer lyfter frågan om vad som hade hänt ifall Alvin och Mia hade varit ensamma vid händelsen. Egentligen skulle Christoffer ha varit och köpt mat, men var fortfarande kvar hemma.
– Bara om ett barn ringer 112 är otroligt bra gjort, och tänk om han då hade fått höra att det inte finns någon ambulans. Jag jobbar som brandman på LKAB och har viss utbildning, men tänk de som inte alls vet hur de ska reagera eller har varit med om något sådant, säger Christoffer.
Sonen Alvin påverkades starkt av händelser och säger att han får flashbacks från kvällen ibland.
– Jag var ganska rädd när det hände, men jag följde med till sjukhuset och fick veta att det inte var någon fara. Det kändes bra, säger han.
Idag mår Mia bra, men det stora frågan kring sjukvården är om. Om något händer och omständigheterna inte är på ens sida.
– Det blir ju en falsk trygghet. Sedan man är liten har man fått höra att man ska ringa SOS och att man då får hjälp, och så är det inte så. Själv har jag inte landat riktigt. Man är inte beredd på att en kris ska hända i hemmet och att man måste lösa den själv, så för mig som anhörig har det jobbigaste kommit efteråt, säger Christoffer.
Mia säger att det inte fungerar med att ha två ambulanser och en ambulans under dagtid i Vittangi sett till kommunens yta och behovet.
– Tänk om en ambulans är på väg till Gällivare på en förlossning, den är minst två timmar bort då. Stängs vägen av och ambulansen är på fel sida kan det dröja ytterligare flera timmar. Är den andra ambulansen samtidigt på väg till Svappavaara då är det en timmas väntan även där. Och sker det dessutom en stor olycka på LKAB, vad händer då? Helikoptern kan inte flyga i alla väder.
Natten mot fredagen skrev Christoffer Beckéus det uppmärksammade inlägget som har delats över 300 gånger där han uttryckte sin ilska och frustration över vad som hade hänt.
– Man blir så förbannad och då är det fel personer som får ta skiten när man själv är upprörd. Sjukvårdspersonalen gör ett fantastiskt jobb. I inlägget bad jag tjejen som var operatör på SOS om ursäkt för mitt beteende, säger Christoffer.
Christoffer och Mia kritiserar och ifrågasätter sjukvårdens negativa rakt nedåtgående utveckling och politikernas bristande kamp för sjukvården.
– Vi hade en väl fungerande sjukvård i Kiruna med BB, akutkirurgi, tre ambulanser och få transporter. Jag förstår inte hur de kan göra nedskärningar och ta bort en ambulans samtidigt som en av Sveriges största industrier finns här. Det är skrämmande.
– Jag tror inte att någon av beslutsfattarna bor i Kiruna, och politikerna här verkar mest vara fokuserade på att få ett fint stadshus istället för de basala behoven, säger Christoffer Beckéus.