Tvingas bära skavande protes
Kirunabon Leif Dolk har väntat på en ny benprotes i flera månader.Resursbrist vid sjukhuset i Gällivare sägs vara orsaken.- Nu är botten är nådd, säger Leif Dolk.
- Förut kunde jag bara ringa till Gällivare och strumporna kom med bussgods inom några dagar, säger Leif Dolk.
Fick blödande sår
I påsktid upptäckte Leif Dolk att den ena benprotesen skavde på hans hud. Flera gånger skvade det så illa att han fick blödande sår. Han kallades till Gällivare för att göra en gipsavgjutning till en ny protes. Han bad dessutom personalen att justera hans nuvarande protes för att slippa skavandet.
- På grund av en stroke kan jag inte använda min högra arm. Därför använder jag istället benet när jag tar mig fram i rullstolen. Men varje gång jag sätter benet i golvet nöter det på huden.
Men i Gällivare fanns inga instument till hands för att justera protesen. Lösningen blev att protesen tejpades, något som i sin tur försvårade rengöringen av densamma.
- Jag kommer inte åt att rengöra ordentligt. Nu får jag stoppa dyra honungsplattor mellan hud och protes för att inte förstöra huden och förhindra blödningar.
Efter semestern
Under våren har Leif Dolk fått åka flera gånger till Gällivare sjukhus, något som kostat landstinget tiotusentals kronor. I dagsläget görs alla proteser vid Sunderby sjukhus, i Gällivare kan man bara prova ut och justera proteser. Efter flera månadslånga turer har Leif Dolk nu fått ett senaste besked från sjukvården: de ska återkomma till honom efter semestrarna.
- Då ska de fatta beslut om jag kan få en ny protes. Man kan fundera över hur mycket pengar det här kostar. Var mina gipsavgjutningar tagit vägen är det ingen som vet, den ena handen verkar inte veta vad den andra gör.
Återkommande skav sår
Den uteblivna protesen och de återkommande skavsåren innebär att Leif Dolk inte kan ta sig ut med elrullstolen i samma utsträckning som tidigare.
- Jag är tjatig, gnällig och besvärlig men nu är botten nådd. Min filosofi har alltid varit att sköta mig själv så mycket som möjligt. Men när man inte ens får hjälp med sådant som man lagligen har rätt till, då känner man sig sviken, säger Leif Dolk.
- Men jag tycker mest synd om personalen vid sjukhusen, de sliter verkligen trots knappa resurser.
Så jobbar vi med nyheter