En polis här i Kiruna gjorde 60 vändor i ett svep upp på Luossabacken på 18 timmar och 36 minuter för några år sedan. Rekord är alltid roligt att slå och jag har hållit på med elitidrott, spelat hockey på hög nivå och alltid varit en tävlingsmänniska och inte för att skryta, men kanske haft det där tjockare pannbenet. Så det här var en perfekt grej. 
Den sjunde september var det dags. Jag höll ganska bra fart i början. På tre timmar hade jag gjort 14 vändor, kroppen kändes bra och det var inga problem. Men efter vända 18 hände någonting med mitt ena ben, förmodligen var det en muskelbristning. Varje steg jag tog efter vända 18 gjorde ont. Men det gjorde inte såpass ont att det hämmade mig från att ta mig upp eller ner. 
Från vända 30 fick jag gräva djupt för att hitta energi. Hjärnan började spöka med mig och säga att det är okej att ge upp och åka hem. Då måste man ha den där rösten i bakhuvudet som säger nej, det här är bara spöken, kom igen nu! Det är det som är lite av tjusningen, man får gräva djupt i källaren. 
När det var tre vändor kvar kom familj och vänner och gick med mig. 60:e vändan på väg ner brast jag ut i tårar. Efter 17 timmar och nio minuter var det som att kroppen bara stängde av. Jag kunde inte stå på benen, då var kroppen helt körd. Det var en otrolig lättnad och glädje, eufori nästan. Om man kunde få den känslan i pillerform hade jag tagit den varje dag. Efteråt hoppade jag på kryckor i fem dagar och var sjukskriven från jobbet. Handen på hjärtat, det var värt det. Jag har klarat 17 timmar i en jäkla backe, det stärker mig i vad jag än gör.