Som gärna delar med sig till allt och alla på eget bevåg om krämpor och allmänna klagomål oavsett om det pågår en diskussion eller inte. Inget är viktigare än att dela med sig om en natts dålig sömn.
Och så kommer jag att tänka på min hand. Att den är stukad kommer upp som första samtalsämne i alldeles för många situationer.
Jag började själv tänka på det i höstas. Vid snabba artighetsfraser om vad man gör och hur läget är har meningen ”Det är bra, förutom att min hand inte läker”. Av vilken anledning delar jag med mig av den informationen?
Allt började för ett halvår sedan när vi var på en aktivitetspark. Där fanns en balansbräda, som skulle placeras på en cylinder. Jag hade sett personer balansera på den både ståendes på händer och hoppa upp på den från en volt. På tv alltså.
Av någon anledning trodde jag att jag skulle vara grym. Det var jag inte utan föll handlöst och stukade handen. Några månader senare hade snön lagt sig över förrädiska isfläckar. Jag faller och stukar samma hand, riktigt illa.
Min nuvarande sociala kompetens märktes även under nyårshelgen.
Jag möter en bekant i mataffären och får en allmän fråga om vad vi ska göra. Jag delar med mig av att vi ska sitta hemma, planerna vi har fått ställa in och läget sett till sjukdomar.
Under två veckor har vi inte kunnat göra något alls. Det är intressant information för noll personer man springer på hastigt. Om det inte hade varit så att det hade rört sig om något ovanligt som att man drabbats av, som Denguefeber.
Att jag fokuserar så mycket på min hand säger rätt mycket om att jag inte har så mycket annat roligare som händer. Att vardagen består av mycket av just vardag med vabb, skjuts till och från träningar är läget just och inte så mycket jag kan göra något åt, förutom att adoptera bort barnen. Frestande ibland.
Hur jag bemöter varje dag kan jag däremot påverka. Jag har anmält mig till en vinterlöpargrupp eftersom jag inte kan träna fullt ut med en hand. En annan sak är att fokusera på något roligt framöver, som att det snart är säsong i fjällen. Eller bara hitta en stund och kolla på roliga utvalda Instagramkonton, en favorit är Hemnetknarkarna, och inte bara slötitta i bildflödet.
Jag försöker tänka på roliga saker som hänt. Som resan till Riga i november, där en lyx var att kunna gå och dricka och äta när och var som helst bara för att vi ville. En annan händelse som dök upp i huvudet var när jag sprang ett hinderbanelopp för några år sedan.
Sista hindret var en stor ramp man skulle ta sig upp för. Jag var så trött att jag inte ens märkte att mina byxor hade spruckit i den bakre sömmen under loppet, och hade inte underkläder anpassat för detta.
När jag stod och skulle ta sats hör jag hurra-rop och ”Du är en stolthet för Norrland" bakom mig.
Ögonblicket förevigades och berättade att han skrattat så han grät när jag böjt mig ner och hämtat mig. Inte bara en utan tre gånger, varpå ovationerna tydligen utbröt. Något som nu faktiskt är ohyggligt kul även för mig.
Just det här med krämpor och sjukdomar smyger sig in för att stanna hos många. För att jag inte ska bli personen man tänker ”undrar vad som är fel idag”, och för min egen skull ska jag i alla fall försöka att stoppa det där onödiga klagomålet som bara kommer. Har jag inget positivt att säga är det inget fel i att bara vara tyst ibland. Kanske är någon annan som pratar och berättar något roligt.