Han kom från en konsert i Borlänge på fredagskvällen, kanske borde han ha tagit ledigt en dag för inledningen på finalen av Kirunafestivalen var allt annat än glad. Han började med att häckla fotograferna som trots vad Lundell anser bara gör sitt jobb. Under andra låten ställer han frågan till de arbetande fotograferna om dessa har kommit dit för att fota hans näshår. Omoget och inte alls roligt att höra från en snart 60-årig ikon inom svensk musik. När han sedan måttade en spark mot en av fotograferna kände jag bara avsmak och givetvis spädde hans demonstrativa sätt att vända bakdelen mot en fotograf på den känslan, så kände jag att Lundell kanske borde göra det han hotat/lovat att göra. Ta pension.
Under den nästan två timmar långa konserten så är det förvånansvärt få gånger som den tänder till. När han politiskt korrekt bjöd Kiruna-publiken på ”Folket bygger landet” så gungade det till lite grann, men inte ens en vänsterorienterad låt kunde tända publiken i gruvstaden så givetvis var frågan om det verkligen fanns något som skulle ändra på det. Lundell har en låtskatt lika stor som malmådern i Kirunagruvan, men jag känner mig både ledsen och besviken på att han inte gjorde mer utav av den. Visst fanns den spontana dansen, handklappet, allsången (nja) och givetvis kärleken till Lundell, men frågan är om verkligen Lundells kärlek till sina fans fanns där.
Hans inflikade skratt i låtarna börjar kännas, rätt så, placerat och de få gånger han sjöng TILL publiken istället för pliktskyldigt åt publiken är lätträknade. Jag tror, givetvis kan jag ha fel, att Sveriges svar på Bruce Springsteen kanske har nått sin topp och lämnat den på baksidan. Att Janne Bark återvänt till samarbetet med Lundell trodde jag var positivt, men ack så fel jag hade. Det som tidigare var en tung akustisk upplevelse hade blivit till en elektrisk, statisk och opersonlig missräkning. Visst publiken gjorde vad som förväntades. De ropade in (hade kanske inte behövts) Lundell för ett extra nummer. Han kom ut körde dryga halvtimmen och innan han avslutade med ”Gå ut och var glad” hade närapå halva publiken lämnat området.
Jag ska vara helt ärlig. Jag tror att detta var nära på det sämsta som han skulle kunna prestera och ändå når han med tvekan godkänt. Vilket annat band eller vilken annan artist som helst hade fått ett kryss, en överstruken vad som helst eller ett minus, men Lundell har ett material som gör att publiken trots allt älskar honom. Men snart har även den fått nog.