Att adoptera som ensamstående på 1970-talet var tämligen ovanligt. När Anna kom hit 1977 var jag den första kvinnan i Luleå som adopterade som ensamstående. För mig var det inget märkligt. Jag visste att jag ville leva med barn, hade jobbat inom barnomsorgen hela livet, och jag blev stöttad av alla runt om mig. Men beslutet fattades först efter att jag tvingats operera bort både äggstockar och livmoder efter ett myom. Efter det var det som om jag bestämde mig. Det var adoptera jag skulle göra.
Först kom alltså Anna som en liten tvåmånaders bebis sommaren 1977 från Chile. Det var fantastiskt. Jag minns att jag var på Statt i Luleå när barnbeskedet kom. Morgonen efteråt åkte jag ned till Stockholm. Det var där man hämtade upp sina adoptivbarn på den tiden. Lika snabb förlossning var det med Nadira. De ringde på fredagen och på söndagen samma vecka kom hon hit till Sverige från Indien. Det var 1983 och hon var tre år och tre månader gammal.
Vi tre har blivit väldigt tighta. Allt vi fått vara med om tillsammans, oj oj oj. Barn är rikedom. Och nu har jag fyra barnbarn dessutom. Alla är grabbar och oerhört vackra.