Fadderskapet gav nya insikter för familjen

Klassens fadderbarn på lågstadiet väckte Minna Frankkis förståelse för vikten av att hjälpa andra. Då var hon åtta år, sedan dess har känslan aldrig lämnat henne.
För elva år sedan blev hon och maken, Lars Frankki själva faddrar. Tillsammans letade de efter en organisation som passade deras krav, främst ville de få kontakt med ett engelskspråkigt land. Det blev Hoppets stjärna och landet Trinidad-Tobago.
- Via Hoppets stjärna får man en mer personlig kontakt med barnet och det kändes bra, säger Minna Frankki.

Började med ett foto
En liten pojke med namnet Ricardo Brusco kom in i familjens liv. Det började med ett fotografi, då var han två år.
Två år senare var det dags för ett besök. På flygplatsen möttes paret Frankki av en chaufför och fyraåriga Ricardo klädd i skoluniform samt hans följeslagare Naomi Reid, föreståndare för Maloneyskolan som drivs med hjälp av Hoppets stjärna.
- I bilen stirrade jag bara rakt fram för att undvika att börja gråta på grund av all fattigdom som syntes utanför bilrutorna, säger Minna Frankki.
På Maloneyskolan var det bättre - om än fattigt. Naomi Reid som har upplåtit sitt hus till skolan bodde själv i två rum och kök, skolans lokaler var utrustade med en ordentlig toalett samt en gasspis och allt var rent och snyggt.

Nya insikter
Besöket gav Minna Frankki en ny insikt i fadderverksamhetens betydelse.
- Jag började förstå att min insats inte bara handlade om att lära ett barn att läsa och skriva, lika mycket handlade det om att lära ut gemenskap, kärlek och omtanke, vilket inte är en självklarhet.
Som ringar på vattnet spred barnen detta vidare till sina familjer, vänner och släktingar.
- Man betalar till ett barn men insatsen sprider sig vidare och det är glädjande att se, säger Minna Frankki.
Efter det första besöket höll hon kontakt med Ricardo och hans familj samt Naomi Reid, via brev och fotografier deltog de i varandras vardag. I familjen Frankki finns nu även dottern Jenny som föddes för sju år sedan.
Ricardo och hans syster Crystal kallar henne för "sister Jenny" även om de endast har träffat henne via bilder och några enstaka ord i mobiltelefonen.
Kontakten har gjort att Jenny har fått en annan förståelse för barns situation, enligt Minna Frankki.
- Ett fadderbarn gör att ens egna barn får en mer konkret bild av andra barns förhållanden. Jenny ser foton av Ricardo, hans skola och människorna omkring honom och det har skapat en annan förståelse hos henne.

Betydelsefull för alla
Även för Ricardo är kontakten viktig, poängterar Minna Frankki.
- Att veta att någon långt bortifrån bryr sig om en betyder mycket, det är inte minst uppskattat från hans föräldrar. Själv känner jag också hur mycket kontakten har betytt för oss alla, säger Minna Frankki.
I dag är Ricardo 13 år, han har lämnat den sexåriga skolan till förmån för Secundary high school vilket motsvarar vårt högstadium. Hans ambition är att läsa vidare för att få ett bra jobb och tjäna pengar så han kan komma till Kärrbäck och hälsa på.
- Då känns det att man har brytt sig. Jag har inte gett honom undervisningen i skolan men jag har gett honom motivation att läsa, säger Minna Frankki.

Kär återkomst
När hon återvände till Trinidad-Tobago i januari månad stod Ricardo åter på flygplatsen för att möta henne. Det blev en kär återkomst för dem båda.
Och bilresan var inte lika ångestfylld som för nio år sedan. Minna Frankki har lärt sig en hel del sedan dess.
- Barnen där nere som ges möjlighet att gå i skola och har tillgång till mat samt föräldrar som bryr sig har det bättre än många barn här hemma, säger hon.
Hon har aldrig ångrat sitt beslut att bli fadder.
- Det är jättebra, visserligen vet jag inte hur det kommer att gå för Ricardo i framtiden, han lever i en tuff värld men han har fått en början, säger hon.