Tackar sina räddare
85-åringen som på onsdagen mirakulöst räddades sedan han kört ned i den iskalla hamnbassängen vid pappersbruket Billerud, träffade i går sin pricksäkre räddare, Robert Strömbäck.- Jag kan bara vara väldigt tacksam, konstaterar John-Erik Blombäck.
Det var strax innan lunchtid på onsdagen som olyckan var framme. John-Erik Blombäck skulle som vanligt äta lunch med vännen Gösta Andersson, men när han skulle parkera sitt fordon gick någonting snett och bilen rusade utför kajkanten och ned i den nollgradiga hamnbassängen.
- Jag hann inte bromsa i tid, och kände hur framhjulen åkte ned över kanten, berättar 85-åringen.
Det tog ett tag innan bilen började vattenfyllas, och in ifrån bilen kunde han se hur räddningsaktioner drogs igång vid kajkanten. Bruksarbetarna Peter Åström och Magnus Hörnsten-Östman försökte simma ut till bilen.
- Jag såg genom fönstret hur två personer försökte ta sig ut till bilen, men de vände halvvägs för att det var så kallt. Sedan började de kasta sten, förklarar John-Erik Blombäck.
Stensäker hjälte
Robert Strömbäck, också han anställd vid bruket, var en av dem som stod vid kajkanten och kastade sten mot bilens rutor. Han lyckades efter några försök prickkasta en decimeterstor sten på den sakta sjunkande bilens bakruta, och därigenom krossa den.
- Jag såg hur han prickade fönstret som bara smulades sönder. Jag hade försökt slå sönder det tidigare men inte lyckats, nu sopade jag bara undan flisorna, kröp ut ur bilen och började att simma. Jag har gymnastiserat i 40 år, och det är nog mycket tack vare det som jag klarade mig.
Många bidrog
Peter Åström simmade åter igen ut i vattnet och mötte John-Erik Blombäck halvvägs. Samtidigt hade en annan person hämtat en elkabel från en byggnad intill med vilken de båda drogs in till kajkanten igen.
Robert Strömbäck må ha krossat bakrutan men han vill framhålla att det var många som bidrog till det lyckliga slutet.
- Det är många som gjorde saker och ting i bakgrunden. Egentligen var det bara tur, tajming, och en stark farbror som gjorde att det slutade så väl som det gjorde.
Under tiden som dramat utspelade sig satt Gösta Andersson inne i matsalen och väntade på sin goda vän. När någon plötsligt kom fram till honom och frågade om han hade en silvergrå bil började han att ana oråd.
Gösta Andersson gick fram till fönstret och tittade ut, i samma stund som vännen plockades upp ur vattnet.
- Jag vet ju att John-Erik har en silvergrå bil, och när han inte hade kommit blev man ju orolig.
Oväntat ståhej
Dagen efter räddningsaktionen sitter kompisarna och äter lunch tillsammans med en av hjältarna, Robert Strömbäck.
- Lördag och söndag är det stängt men annars äter vi alltid här. För pensionärer kostar det 53 kronor, fast idag bjöd de på lunchen, säger John-Erik Blombäck och skrattar förnöjt.
Han har svårt att förstå uppståndelsen och när brukets chef Stina Blombäck efter avslutad lunch överräcker honom en blombukett är han nästan stum av förundran.
- Ja, vilket ståhej. Håret blev ju inte ens blött.
Så jobbar vi med nyheter